Solsidan!

Ni vet den där känslan när man är ensam hemma (med barnen, självklart), och man inombords bara: 

-It's ok love, ikväll börjar solsidan. 

Och man kör alla genvägar man kan när man lägger barnen inklusive inte borsta håret efter duschen och okej, du doppade håret själv i badvattnet, det får räknas som tvättat. Och man äntligen får dem i säng tysta och kastar sig under täcket och byter från Barnkanalen till Tv4 och man ser... Sluttexten börja rulla. 

Ni vet den känslan? Den suger. 

OGILLA. OVIPPIGT.

Ironin i att min älskade man skickade ett sms till mig med en bild på denna flotta inbjudan, utan att läsa det finstilta "Inbjudan är personlig och gäller endast för dig". 

Jag tror att jag hatar Micael Bindefeld lite. Vad är det för amatörfestfixare som bjuder viktiga män utan deras fruar? Vill dom ha en tillställning med bara män? Hyr dom in eskortflickor för att fylla kvinnokvoten? Suck.

Jag är inte bitter. Jag får ju spendera kvällen med barnen.

Det är en ros utsprungen!

En bältros. På mig. Känner inte riktigt att jag har förtjänat det men det är väl bara att acceptera att man straffas för sina synder.

Enda fördelen med att bli sjuk och behöva gå till doktorn är att man måste titta på det här textilkonstverket en stund i väntrummet.

 

Alltså. Det är ju inte snyggt. Och inte smakfullt. Och så jädra präktigt "Använd kondom". "Det är farligt att röka". Men ändå. När man sitter där och mår i varierande grad dåligt så är det härligt att veta att nån för hand har gjort den här grejjen för att glädja mig.

 

Det är okej...

 

DET DU DRÖMMER OM GÖR DET!

 

Så ett frö gör en resa

 

Jag går nästan alltid ut från väntrummer med ett leende och känslan av att. JA! Nu JÄDRAR, nu gör jag det. Det jag drömmer om!

 

Tyvärr har det tagit mig rätt lång tid att fundera ut vad jag drömmer om. Men när jag kommer på det, då är det på Vårdcentralen Sorgenfrimottagningen som jag kommer att påminnas om att GÖRA DET!

 

Ciao. Nu ska jag konvalecera mig.

På vakt.

Och så kom mannen hem med fyraåringen också (jag hade visst råkat stänga av ljudet på mobilen, inte så smart en dag som denna). Har lagt handdukar under barnen och bäddat ner dom i vår säng framför Pippi-film. 

Vågar inte lämna dom ensamma här, framför allt med tvååringen som inte riktigt kan förmedla hur hon mår måste man vara lite på sin vakt. Och jag vågar inte bädda ner mig mitt emellan dom -vill inte riskera att fastna. Kan ju behöva komma på fötter snabbt. Så jag burit in en fåtölj och så sitter jag här och vaktar och väntar på det värsta jag vet. 

Dagens tredje tvättmaskin är just igångsatt. Härliga tider. 

God morgon.

Kollar SMHI för att försöka bestämma om jag ska palla cykla till jobbet idag eller om jag ska tigga skjuts med min man. 

Skönt att veta att det inte ska regna den här veckan heller. Och idag ska det bara blåsa 10-17 m/s. 

Så gick det med det.

Satte klockan, gick och la mig. Och gick jag upp igen efter två timmar. 

Nu har jag lämnat barnen på dagis, hämtat datorn från jobbet. Sitter här hemma och försöker jobba i väntan på att bli uppringd av vårdcentralen. Urinvägsinfektion. Guds straff till kvinnor. Ett av dom. 

Bra början på det nya arbetsåret. 

Lucka 19

"Nu är det VAB igen, och nu är det VAB igen, och VABen varar än till påska.." 

Avslutar arbetsåret med att åka buss och promenera i ösregn genom Malmö till kontoret, med febrig tvååring i vagnen. För inte var det slutsjukat för i år inte, mej då. Den lilla höll mig vaken i natten med hosta och feber. Och inte hade jag någonting kvar att göra sista dagen innan julledighet. Jodå, SVINmycket att göra hade jag. Får kanske bli lite jobb istället för julmatslagning på tisdag eller så. Gött!

Tur att hon är söt som socker! 

Lucka 12

Jag tänker att det var lite för länge sen nån i den här familjen åt frukost hemma? Det får bli knäckebröd.

 

Nej, det är inte en sockerkaka med chocholate chips, det är ett väldigt väldigt mögligt före detta vitt bröd.

 

 

Lucka 8

Nu kommer strax stunden jag bävat för sen i morse då jag skulle ta på skorna och såg att det (såklart!) är hål i mina strumpbyxor;
Stunden då jag ska ta mig skorna på dagis och gå in och göra smällkarameller på tvååringens dagis. Det spelar ingen roll hur fina smällkarameller man gör med en tvååring skrikande i ena örat och en fyraåring ryckande i andra armen, har man hål på stumporna är man inte supermom. Då är man sorglig mom.

Det är en sån dag idag.

Rusar förbi denna målning på den fria Grafittiväggen på P-huset Anna på väg till jobbet. Och det är ungefär precis så jag känner mig idag. 

 

En sån dag när man hoppas innerligt att ingen annan ska ta hissen upp till kontoret samtidigt, för man behöver den stunden. Den stunden är min bästa buffert mot omvärlden. Där inne kan ingen komma åt mig. Man pusta ut efter cykelfärden i motvinden, torka tårarna och kontrollera mascaran. Eller sätta på mascaran om man inte gjort det ännu, vilket jag oftast inte gjort. Många gånger har jag funderat på att trycka på nödstopp-knappen en liten stund. Men jag är osäker på om det går nåt larm då samtidigt, eller hur man får igång hissen sen när man är redo att möta världen igen, så ännu har jag låtit bli.

 

Men tror ni inte det är nån svalt snygg Swedbank-snärta som kommer samtidigt, som hälsar glatt och säger -God morgon! Som inte fumlar runt i sin handväska full av trasiga pennor, miniskalstockar, Pixiböcker, tamponge, nappar, Lypsyl som tappat korken, visitkort, Ica-rabatt-kuponger, näsdukar som är bara lite använda och såna som är väl använda men det fanns ingen papperskorg i närheten att slänga dem i, för att hitta nyckelknippan med taggen. Med beigea tunna lädehandskar sticker hon ner en smal hand i en märkesväska och får tag i nycklarna på första försöket. Hon öppnar och håller artigt upp dörren för mig, och hon luktar dyr parfym och hon fastnar inte med nån ärm i nåt dörrhandtag som jag gör. Så går vi in och jag hoppas innerligt att hon är så perfekt att hon är en sån som tar trapporna upp för vardagsmotionen (och för att hon bara jobbar på tredje våningen, inte sjätte som jag). Men det är hon inte, den där figuren kommer sig väl av att hon har självdiciplin nog att träna hårt flera gånger i veckan, utan istället åker vi hiss tillsammans i tystnad. Den hissen som har speglar på tre sidor så att man ytterst tydligt ser att det är hon som är den perfekta i den här världen, inte jag. Hon stiger ur och ler med perfekta tänder och perfekt make-up med minst tre olika lager av primer och Foundation och sånt som jag inte ens kan namnet på och så säger hon trevligt -Ha en bra dag. Och jag funderar nästan på att bli förbannad. Ser hon inte att det här är en skitdag? Eller är hon ironisk?

 

Jag går raka vägen in och gömmer mig bakom mitt skrivbord och mina två datorskärmar. Det första som poppar upp i mailkorgen är månadens lönesepc. Som är så full av VAB-dagar och föräldraledighetstimmar och semester och skit att den är två sidor lång men med en obehagligt liten summa på sista raden. 

 

Det enda som kan rädda den här dagen är att tillåta sig själva att börja lyssna på smörig och melankolisk julmusik. Ronan Keating here I come.

 

Ronan Keating – Winter Song 

 

 

Var jag orättvis mot November nu?

När jag skyllde min trötthet på November, var jag orättvis då?

För visst är det fantastiskt att man får se både soluppgången och solnedgången, till skillnad från Juni när dessa inträffar före resp efter normal läggdagstid för en tröttmorsa? 

Synd att det normalt bara är tre gånger i november solen orkar sig visa sig över huvud taget. Och att dagen då är så kort att soluppgången ser man på tiofikat och solnedgången på lunchen och sen är det lika jävla mörkt igen. Nä jag var inte orättvis faktiskt, bara obehagligt realistisk.

Solnedgång i November. Eller var den på väg upp? Eller både och samtidigt kanske. 

Notera: inlägg utan selfie! 

Att bara hinna halvvägs...

Jag tänker för det mesta när jag ska ha bjudning att jag ska göra det enkelt. Och så tänker jag ut en enkel grundprincip för kvällen. Och sen lyckas jag ändå krångla till det så mycket att det blir jättebrådis mot slutet. 

Precis så var det i fredags, fast värre. Halloween-after-work i trädgården med lite grillad korv. Hur svårt kan det bli? 

Huset var i ett bedrövligt utgångsskick. Tvättstugan var så full av både ren och smutsig tvätt, att vi hade varit tvugna att bära upp en stor hög ren tvätt på matsalsbordet för vikning. Och där hade den blivit liggande en vecka. Eftersom det regnade på halloweendagen vågade jag inte lita på att vi skulle kunna stå ute runt grillen som jag hade tänkt mig. Och oavsett så är det kanske inte så käckt att ha matsalen full av tvätt när man ska ha gäster. Det tog inte som jag hade tänkt tjugo minuter att stöka undan den där högen, utan jag tillbringade nästan två timmar med att vika tvätt (med några smärre avbrott för att torka upp spillt vattenfärgsvatten och reda ut vem som skulle få ha vilken pensel och sånt).  

Och så var jag ju tvungen att bara svänga in på Willys och handla korv. Och det har ni ju redan sett hur det slutade. Det tog naturligtvis inte tjugo minuter utan två timmar. 

Och barnen som var hemma på grund av  regeln En feberfri dag, krävde den vanliga tillsynen och frukosten, och lunchen, och mellanmålet och därtill hörande diskundanplockning. Och även om den totala ättiden bara är tjugo minuter så innebär runtikringet att detta tar ungefär två timmar. 

Och jag hade lovat fyraåringen att gå Bus eller godis. Och så lyckades jag ragga upp grannarna till att följa med. Och det var vid sådär tjugo i fyra och gästerna skulle komma från 17.30. Och i mitt huvud skulle det ta ungefär tjugo minuter fast egentligen tog det ju en timme. Och det var det värt för barnen tyckte det var jättekul och det tyckte nog jag också, men ändå, lite dålig timing. 

Kan väl bara bli GODIS som svar på frågan?

Nånstans här tror jag ni börjar förstå att en del av det jag hade tänkt göra inför festen inte riktigt hanns med. Och ni kan lite förstå att mannen som kom hem tidigare från jobbet för att hjälpa till att fixa blev ganska stressad och gormade: 

-Hur är det möjligt, det ser ju värre ut här än i morse och gästerna kommer om mindre än en timme! 

Det vi hann med var att lägga upp halloweeninspirerat godis fint i olika svarta och orangea skålar. Fast jag hann aldrig riktigt sätta fram dom sen på kvällen utan dom stog lite undanskymda på det tömda matsalsbordet (som vi inte behövde använda eftersom det slutade regna vid fyra) så det var bara barnen som satt och glodde på film i soffan som fick förse sig. 

Vi hann med att göra en jättegod äppelmarängpaj med spritsade spöken av maräng på toppen. Jag hann dock inte ta ut den ur ugnen innan spökena blivit bruna. Och vi hann inte dekorera, dvs sätta ögon på spökena. Så att det faktiskt var en spökäppelpaj förstod gästerna först efter att jag berättade det för dom. 

Vi hann med att göra Halloweendekorationer i form av pumpor och fladdermöss. Men vi hann inte med att hänga upp dom, utan dom stog här på en hylla på köksbänken hela kvällen. 

Pumpa, puma, fladdermus med paljettögon.

Jag hann inte med att ta fram smör och salt till dom där kastanjerna vi rostade så käckt i en gjutjärnskastrull där ute på grillen, vilket förtog en rätt stor del av glädjen att äta dom.

Jag hann duscha. Men jag hann inte göra mig fin, sminka mig, ta på snygga svarta kjolen och sätta på masken jag hade köpt, utan stog som vanligt i köket osminkad med blött rufsigt hår i hemmatights med hål i när första gästerna kom. 

Jag hann inte göra en enda ordentlig lykta, varken gubbe eller sådär stiligt med hål med borrmaskin som jag sett på nätet, av nån av de tre pumpor jag köpte på torget. 

Jag hann inte göra den goda pumpasoppan att bjuda i muggar som en värmande förrätt därute vid grillen, utan den soppan fick jag göra dan efter och bjuda pappa på. 

Jag hann inte göra termosar med varm choklad, och vispa grädde, så att vi kunde dricka Lumumba och Irishh Coffe. Hann inte heller värma äppelmust med konjak och kanelstång att värma sig med (ha ha, vilket skämt att jag ens tänkte tanken faktiskt). 

Jag hann inte knyta orange silkespapper runt den alldeles för starka lampan utanför trädgårdsdörren. 

Alltså. Känslan av fiasko. 

Men min man hann göra i ordning uteplatsen, tända fyrfatet, grillen, mashallerna. Han hann sätta upp ljusslingan i träden och tända den. 

Jag hann ta på dottern hennes självlysande skelettpyjamas och fladdermusmask. 

Jag hann ta fram stjärnchips och baconchips (något mer halloweeniga än dillchips?), de italienköpta pytteoliverna och poppa micropoppcorn och lägga upp i orangea och svarta skålar. Sätta en hel påse mashmallows på spett och ställa snyggt i ett glas (egentligen var det fyraåringen som gjorde det). Ta fram korv, korvbröd och diverse tillbehör. Och göra en hyfsad ostbricka med det läckra brödet från Ica Maxi Toftanäs (med mina oerhörda mängder självinsikt och tidsplanering insåg jag redan på torsdagen att jag inte skulle hinna baka så jag köpte ett finbröd) en italienost och två ostar till. Duka fram öl och vin och läsk och sugrör och glas till alla inblandade. Hann till och med ta fram Aperolen jag köpte på systemet (149kr, vågar inte gissa hur mycket jag hade tjänat på att köpa den på tax free i Milano, om jag hade hunnit det...) särskilt för att kunna göra orangea drinkar. Jag hann till och med ta fram de orangea servetterna! 

Och som tur är hade vi som vanligt fantastiska gäster, som var finklädda och festliga och till och med hade med en pumpalykta att sätta på bordet. 

Skam dem som ger sig. 

 

Michael Jackson – Thriller

Idiot. Alltså på riktigt.

Nu är det så att jag har varit i Milano över helgen med en kär kär vän och det var härligt och det finns mycket att rapportera från det. Men det mest äventyrliga på resan var färden mellan flygplatsen och stan.

När jag landade på Milano Malpensa airport visade det sig nämligen att det var någon typ av stejk bland busschaufförer så flygbussarna var delvis inställda och det fanns mycket kanpphändig information om när och om bussarna gick. När vi kom ut från terminalen stog en buss där med ett hav av människor kring sig. Efter ett tag stog det klart att alla inte skulle komma med den bussen och när nästa skulle gå kunde ingen svara på. Så vi bestämde oss för att dela en taxi till hotellet -vi hade inte kommit till Milano för att stå på flygplatsen hela fredagen.

När vi sen skulle åka hem gick vänninans flyg hem till Oslo nästan tre timmar innan mitt så jag valde att vänta i hotell-lobbyn för att vila lite och läsa en bok, tänkte sen äta en sista måltid i Milano innan jag också tog mig mot flygplatsen. Efter ett tag hade vi en smskonversation där jag frågade hur det gick med bussen och hon rapporterade att bussen till flygplatsen tog en evig tid, hon rekommenderade mig att kolla upp flygtåget istället. Jag hade inte fattat att det ens fanns ett tåg så den informationen tog jag tacksamt emot. Bestämde mig också för att det kanske var säkrast att börja ta sig till flygplatsen i god tid, middagen fick intas där istället för på en kvarterskrog i stan.

Väl på stationen verkade det som att ungefär hela Milano skulle ut och tågluffa för under de tre dagarna där såg jag ingenstans så många människor samtidigt. Lyckades läsa mig till att nästa tåg skulle gå om 17 minuter och nästa efter det om mer än 1 1/2 timme och själva resan skulle ta ca 52 minuter. Med denna ekvation så vore det helt bäst att komma med det tidiga tåget. Men när jag tog kölapp till biljettkassan var det 107 nummer före och jag hade ingen aning om var själva perrongerna var så chanserna att hinna med det tåget tyckes rätt små. Rätt snart fann jag ut att det gick att köpa biljetter i några maskiner som hette "Fast tickets" och även om det också där var lång kö såg det alternativet ut att åtminstone nästan ge mig chansen att hinna. Fast ticket var ett mycket missvisande namn på dom maskineerna. De reagerade så långsamt att flera personer stog och bankade och sparkade på dem för att få dem att reagera, många gav upp och gick därifrån och många, mig inkluderat blev allt mer stirriga i blicken, svettiga i pannan och tittade på klockan en gång i sekunden. Lyckades iallafall behålla lugnet för att till slut få en biljett. Sprang (redan genomsvettig under kappan) mot perrongerna. På skyltarna stog det att tåg till Malpensa flygplats skulle gå från spår tre, nästan längst bort, så jag sprang dit och med fyra minuter till godo var jag framme och beredd att hoppa på tåget. Just som jag hade släng in väskan och skulle hoppa på kom en konduktör förbi så jag frågade för säkerhets skull om detta var tåget till Malpensa flygplatsen. Han skakade bara roat på huvudet, sa 27 på italienska och pekade mot andra änden av stationen. Så jag ut med väskan och sprang det fortaste jag kunde till andra änden, hittade spår 27, hittade en konduktör som just skulle vissla i sin pipa och som nickade som svar på min frågande och lätt desperata blick. In med väskan, på tåget och så körde det.

Slumrade lite i en timme och 15 minuter (bara 20 minuter längre resan än vad tabellen påstod) och gick för att leta upp min incheckningsdisk. Mycket märkligt för det fanns ingen. Och inget flyg till köpenhamn fanns på skärmarna. Börjar ana oråd och tittar noga på biljetten -som bara finns i telefonen där batteriet håller på att dö. Paniken närmar sig. Men det ÄR rätt tid. Det ÄR rätt dag. Tittar ännu noggrannare. Det ÄR inte rätt flygplats. Jag är på Malpensa, flyget är på Linate. Festligt. Nu är det 2 timmar och 20 minter kvar till planet ska gå och med tanke på min erfarenhet av tågresan till Milano och möjligheterna att på stationen i Milano köpa en biljett till Linate (som visserligen ligger mycket närmre stan så restiden dit borde inte vara lång) så inser jag att kollektivt resande inte är att tänka på. Så ännu en gång tar jag mig till taxikön på Malpensa och förbereder plånboken på en djupdykning. Taxichauffören i första bilen i kön kör mig gärna till Linate men varnar mig att eftersom vi har bråttom måste han köra motorväg hela vägen och då blir det dyrare på grund av vägtullarna. Jag har just inte mycket val så jag nickar trött och hoppar in. Chauffören pratar bäst engelska av alla italienare jag träffat hitintills, det visar sig att han är gift med en kvinna från Houston och tills för fyra månader sen ägde och var VD på ett företag som hans pappa startade 1965 som installerade airkondition och ventialationssystem på köpcenter. Men efter den italienska finanskrisen har många köpcenter lagt ner så han var tvungen att sätta företaget i konkurs och taxichaufför var det enda jobba som fanns att få. Det visar sig också att han bor inte i Milano utan i Cannobio vid LAgo Maggiore där jag var för några år sedan så vi pratar visare. Trots omständigheterna är det en rätt trevlig resa allt som allt. 125 euro och lite drygt en timme senare är jag framme på Linate och checkar in. Tänker mig äntligen få en snabb macka innan flyget går men på Linate stänger det lilla utbud av shopping och caféer som finns klockan nio och klockan är nu halv tio.

Hungrig och inte så nöjd är jag hemma i min egen säng klockan halv två. Och får meddelat att ettåringen har magont och feber. Så det blir en VABmåndag. Lika bra känner jag för en gångs skull.


Milano Malpensa och dess taxifil. En klen tröst att taxichauffören sa att han köra flera personer om dagen från Malpensa till Linate och tvärtom.

Bob Hund – Mer än så kan ingen bli



Nattsvart.

Ni vet den där känslan. När den ni sover med har druckit lite mer alkohol än en själv innan läggdags. Så att vi just inatt inte sover med varandra utan en av er sover och den andra ligger bredvid och försöker sova. I just det här fallet gick jag och la mig tidigare, och sov ganska tungt när den andre sen gick och la sig (eller ja jag tror det eftersom jag inte märkte när det hände). 

Men vid tvåsnåret yrar den där ettåringen vi har till, vaknar lite. Och hos oss fungerar det så att om jag försöker hantera situationen så vaknar hon helt och vägrar något annat än att sova i min säng, och då blir det just inte mycket sovit för min del. Så gången är den att hon vaknar till lite, jag vaknar till lite och buffar på den som sover bredvid. Den som sover bredvid vaknar till lite och stapplar upp ur sängen, in till ettåringen, bäddar till lite och säger "-God natt, nu sover vi", och stapplar tillbaks. Så somnar ettåringen om, och den tillbakastapplade dimper ner i sängen och somnar om. 

Men inte jag. Jag somnar nästan om. Då blir den där bredvidsovaren lite kärvänlig i sömnen, kryper närmre och vänder sig mot en. Då blir det ganska snart blir lite för varmt och lite för kvavt eftersom en spritandedräkt flåsar mig i ansiktet. Så jag jag försöker vända mig om men då är det slut på säng på min sida. Så jag buffar på den där bredvidsovaren så att den ska vända sig om. Det gör den snällt och jag somnar nästan om. Men då börjar bredvidsovaren snarka. Inte lite grann, lite gulligt, utan "Jag drack lite mer sprit än du innan jag la mig så nu sover jag skittungt"-mycket. Så jag buffar lite på bredvidsovaren så att den ska vända på sig. Och det gör den och så somnar jag nästan om. Men då börjar bredvidsovaren prata lite i sömnen och gnissla lite tänder... Ni vet den känslan?

Då är det tur för den där bredvidsovaren att den är en sån som jag älskar ändå. 

Här är en bild på eländet: 

Skulle ha...

I morse när jag hade vaknat låg jag och tittade på hur solen steg över de här tallarna.

Imorgon vaknar jag upp och VABar verkar det som. 

Skulle ha stannat i paradiset. 

 

En febersång.

 

Leonard Cohen – Almost Like the Blues

Att säga -Hej då, och försöka vara glad.

Det är en sak med jobbet som är jävligt jobbig. Förutom själva, liksom, jobbet. Det är att folk kan säga upp sig hur som helst.

Och det är skit. För det är tyvärr så att hur mycket man än gillar varandra och delar framtidshopp, besvikelser och hemligheter med varandra när man jobbar ihop, och liksom är riktigt nära vänner. Och har så fantastiskt übertrevligt tillsammans på luncher och fikor och after work:er och företagsfester och... Så ses man inte så mycket utanför själva jobbet. Man har redan fullt upp då, med familj och släktingar och andra vänner. Fast man säger att man ska luncha, man ska vina, man ska bjuda hem varandra, man ska visst fortsätta ses, hålla kontakten och allt det (och det lyckas man nästan aldrig med), så blir det ändå aldrig samma för man delar inte vardagen längre och det gör väldigt stor skillnad. Det är ju därför man inte har fortsatt kontakt med alla dom man gick i skolan med, på gymnasiet med och pluggade eller sommarjobbade med. Fast man hade trevlig då.

Så när jag idag säger -Hej då! till en mycket älskad kollega är det med tårar i ögonen och sorg i hjärtat. Men innan vi gör det så ska vi alla dricka ett glas bubbel tillsammans på takterrassen och äta middag och ta ett glas rosévin för mycket på en uteservering. Och även om jag har slutat tjuvröka så kommer du att göra det och jag kommer att stå där ute och huttra tillsammans med dig. Och då ska jag göra det med finskor och läppglans.

Jag är förberedd, jag har radat upp på skrivbordet.

 

Den här är till dig.

 

Bill Medley – (I've Had) The Time of My Life

Toalettpapper. Arg på mig själv.

Igår när jag skulle gå och lägga mig och precis kissat färdigt gonatt-kissandet på toan på övervåningen upptäcker jag att rullen är tom. Och på hyllan där vi har extrarullarna är det också tomt. Och eftersom barnen sover i rummen bredvid väljer jag att inte ropa på min man som sitter där nere och kollar på TV att hämta mer. Överväger att ringa honom för att hjälpa mig i denna nöd, men suckar istället och rotar fram nåt gammalt halvtorkat paket våtservetter ur badrumsskåpet istället. Man förstår varför barn inte gillar att byta blöja, att torka sig med våtservetter är rätt nasty.

Så i morse när jag vaknar först av alla (!!! barnens sommarsovtider!!! inlägg specifikt om detta kommer inom kort, lovar) och smyger ur sängen för att cykla och handla frallor (fortfarande varma för en krona stycket på Abdos), kommer jag för ovanlighetens skull ihåg att toapappret är slut där uppe och väljer att ta mig ner för trappan för att morgonkissa där nere istället. Väl färdigkissad upptäcker jag såklart följande:

Och även här är det tomt på hyllan där vi brukar ha extrarullarna. Och eftersom min man ligger däruppe och sover tillsammans med alla barnen så väljer jag att inte ropa på min man att hjälpa mig i denna nöd. Så jag tassar bredbent ut i köket och försöker att liksom inte drippa på golvet men alla ni som är tjejer vet att det är supersupersvårt att styra otorkade kissdroppar. När jag slutligen når hushållspappret torkar jag mig och tar en extra bit för att torka upp nån droppe som eventuellt kan ha hamnat på golvet mellan toan och köket. Och när jag ligger där på köksgolvet och torkar och försöker att undvika att se all den andra smutsen som också borde dammsugas upp och torkas bort är jag lite lite trött på mig själv för att jag inte bara har ungefär en miljon toarullar på varje toalett.