Med landskapsarkitektens ögon.

Markbeläggning extra allt.

Fackverk.

Undersidan av en bro.

Och lite mer markbeläggning.

Att börja jobba efter semestern: Tredje dagen.

Det är lite den här känslan idag:

https://open.spotify.com/track/5gnASp9kjiXnKmOThJDGMS

Att börja jobba efter semestern: Andra dagen.

Andra dagen på jobbet efter semestern.
Jag trodde att första dagen är värst och sen vänjer man sig, men nu tänker jag att andra dagen är värst. Vi får väl se vad jag tänker om det imorgon.

Jag håller på med bullerskärmar.

Har lyssnat på Sommar i P1; Batra, Apelgren/Mannheimer, Cristiansson och är nu på Clara Henry. Allt jag kan säga är att jag heller hade legat på en brygga och lyssnat på dem.

Att börja jobba efter semestern: Välbehövlig AW!

Efter att ha klarat första arbetsdagen utan några större motgångar, upptäckte jag när jag hämtade barnen på dagis att det var 26 grader ute. Så direkt när vi kommit hem lagade jag så snabbt jag kunde färdigt dagens kvällsmat, öste ner den i en stor burk, packade ner den tillsammans med bestick och plasttallrikar i badväskan. Lagom då kom min man hem och så åkte vi ner allihop och åt kvällsmat på bryggan och tog ett härligt härligt kvällsdopp. Topp!

Bara riktigt smarta människor förstår att korv stroganoff med spagetti är utmärkt picnicmat. 

Bråda dagar, roliga dagar.

Nå. Om man väljer att plocka ut sju veckors ledighet under sommaren, med början två dagar innan midsommar får man kanske skylla sig själv för att det blir lite stressig i början av juni.

 

Nog för att jag är en sån som gillar att ha mycket att göra, som blir effektiv på riktigt först när det är lite stressig och pressat läge. Men nu tror jag det börjar närma sig någon slags gräns. Gick från grannfruboulen igår till stationen för att ta nattåget till Stockholm för projektledarutbildning i två dagar.

 Malmö kan vara bra vackert ibland. Särskilt en vin(d)stilla junikväll i solnedgång.

 

På presentationsrundan på utbildningen lyssnade jag inte på vad någon sa, men tittade lite halvt förvirrat upp från telefonen när det var min tur. Sa mitt namn och bad om ursäkt för att jag troligen kommer att vara lite halvt frånvarande på kursen eftersom två av mina projekt är inne i lite pressat läge just nu, och så fortsatte jag skriva mitt mail till en av våra beställare. Tog alla pauser som gick för att kolla och skriva mail och prata i telefon med kollegor som sitter på kontoret i Malmö och jobbar igen det jag inte hunnit med, och göra anteckningar om saker jag kom på som jag måste komma ihåg att göra som jag troligen skulle missa annars.

 

Gick från dagens pass och checkade in på hotellet, tog en dusch (den där duschen på tåget klockan sex i morse räknas inte, första-klass-kupé eller ej, det är inte samma sak att tågduscha) och satte mig att färdigställa lite ritningar. 45 minuter efter utsatt middagstid stängde jag ner datorn efter att ha kommit underfund med att kollegan där i Malmö som jag hetsat på distans hela dagen faktiskt fyller år idag, men att hon troligen inte kommer att hinna fira sin födelsedag. Ombytt men med andan i halsen hastade jag mot kvällens middag. Kommer halvvägs när jag upptäcker att jag har olika skor på mig. Som i en brun sko på ena foten och en svart på andra.

Jaja, jag vände tillbaks och rättade till incidenten innan någon hann se mig, och slängde i mig en (utsäkt!) skagen snabbt som ögat för att hinna ifatt dom andra som just skulle börja på huvudrätten.

 

För ovanlighetens skull orkade jag inte stanna till sist och vara den som stänger baren. Jag gick tillbaks till rummet fast det var fem andra personer ur gänget kvar i lobbybaren. Gick tillbaks till rummet, tog på mig morgonrocken (finns det en fluffig Gant-morgonrock på rummet så använder man den bara för att) och jobbade en halvtimme till.

 Men nu är det god natt.

 

 

Vi är på Hotel J i Nacka, ett fin-fint-ställe. Vissa av mina kollegor har den här utsikten från sina rum.

 

 

Med min vanliga tur lyckades jag såklart få ett rum mot bergssidan. Med morgonsol istället för kvällssol. Jaja. Kommer väl ändå inte ha anledning att hänga på balkongen direkt.

 

God natt.

Vid det här laget vet ni vad det här betyder.

En tydlig doft av lösningsmedel mellan skärmarna på morgonen.

Det betyder att det är festkväll ikväll.

 

 

Rött är gött!

 

 

Nu ska jag försöka jobba några timmar. Får se hur det går. Jag är övermänskligt sugen på ostron och bubbel.

https://open.spotify.com/track/5qV5OdpV3utN3sOHSFcw0x

Vårruset

Har traskat runt i parken ikväll. Och jag var inte direkt ensam om det. 

Vårruset, så fruktansvärt B. Men ändå så himla trevligt! 

Som vanligt tänkte jag; i år ska jag träna upp mig ordentligt! Som vanligt har jag inte sprungit en meter på över ett halvår. Så jag sprang bara de två första kilometrarna, sen blev det tre kilometer rask promenad. 

Bjudpicnicen var som vanligt sådär. Bäst är alla föreningar som dansar och spelar längs vägen. Den kvinnliga barbershop-kören vid tallriken, lindy-hop-gänget bredvid Galteas hage, den lilla marschorkestern mfl. Tack till er!

Jobbdag de luxe.

Igår var det dags för en personalaktivitet med jobbet igen. Önskemål från bossen var att det skulle kännas lite lyxigt. Det skulle märkas att det går bra nu, och att vi får cred för det. Vi skulle välkomna en del nykomlingar i gänget och påminna varandra om att vi är ett jädra gött gäng.

Grubblade länge och väl på vad vi skulle göra. Nästan alltid när vi gjort någon personalaktivitet har det varit något lite sportigt, något hurtigt och så middag på det. Men i slutet av februari uppmuntrar vädret inte direkt till utomhusaktiviteter, och att halka runt och svettas i nån ishall till dålig 80-talsmusik känns inte särskilt lyxigt. Och budgeten var på intet sätt obegränsad även om den var lite högre än vanligt, så SPA-behandlingar och dylikt rymdes inte inom ramen. 

Till slut bestämde jag mig för att det får bli en kväll i tecken av lyx, flärd och dekadens. Vi samlades i jobbets foajé där man fick en liten liten flaska mousserande att dricka på vägen, och så gick vi tillsammans till Moderna museet för att kika på den relativt nyöppnade Dardel-utställningen. Dardel passar ju verkligen i temat! Tyckte mycket om utställningen och det var ett rätt trevligt sätt att umgås, även om jag kan tänka mig att de få besökare som inte tillhörde vårt sällskap säkert störde sig rätt rejält på oss. Vi flanerade omkring, man tittade på egen hand, man kommenterade någon tavla tillsammans med någon som råkade stå där just då. Man klungade ihop sig och tittade lite tillsammans och flöt ut åt varsitt håll igen. Säkert var det ganska många som inte var så imponerade av utställningen och Dardel som jag var. Vissa slog sig ganska snabbt ner på bänkarna som är spridda i lokalen. Ganska mycket pratade vi med varandra om allt utom konsten framför oss. Men jag inbillar mig att stämningen på muséet ändå gjorde att vi kanske pratade om annat och med andra och på ett annat sätt än vad vi gjort om vi varit i den där ishallen?

Älskar Moderna Muséets illgula toaletter!

 

När vi lämnade museet fick alla ett litet paket, en souvenir från kvällen och utställningen i form av en "Citatpenna" och ett litet Dardel-block. Det var min kära kollega och partner-in-fest-fixnings-crime som kom på att det nog skulle vara uppskattat och det var det verkligen.

 

Så flanerade vi vidare genom staden till Johan P där vi åt stora skaldjurstallrikar och drack supergott vitt vin. Som tur var var även maten för dom som inte hade beställt skaldjurstallriken väldigt god, även om det dröjde lite länge innan vi fick in den. 

En hummer är en havskräfta är ett ostron.

När skaldjuren började ta slut på faten tvingade jag folket att göra en placeringsrokad och delade in dem i lag om 4-5 personer, och så skulle varje lag ta fram fyra frågor av typen "Vem ska bort". Alltså vem av lagmedlemmarna har aldrig brutit ett ben. Vem i laget har ingenting grönt på sig. Vem i laget är inte stora- eller mellansyskon osv. Till en början verkade det råda stor förvirring men jag lämnade dem åt sitt öde och gick i förväg tillbaks till kontoret.

 

 Där hade jag med några kollegors hjälp redan tidigare städat och gjort vårfint i köket. Och så dukade jag upp en dessertbuffé som jag utlovat redan i inbjudan. Nån vecka innan frågade jag en kollega på fikat: -Hur många desserter måste det vara för att kunna räknas som en buffé? Minst tre tyckte han. Då la sig bossen i och sa att han tyckte det var onödigt med desserter. Varför hade vi inte bara ostar istället? Och en tredje tycker inte alls om ost, utan är mest intresserad av drickat ändå. Och för att folk inte skulle få för sig att avvika efter restaurangen utan verkligen följa med upp till kontoret igen så hade jag själv liksom hypat den här buffén genom olika hintar under veckan. Innan jag ens hade bestämt hur det skulle gå till egentligen. Så pressen var rätt hög och målen var högt ställda för jag ville naturligtvis tillfredställa allas önskemål och inte minst tyckte jag det var viktigt att det såg snyggt ut. Jag ville försöka WOWa folket helt enkelt. Och minsann tror jag faktiskt att jag lyckades lite med det den här gången. 

 

Till det framdukade kaffet serverades portvin eller avec med is. För dom som föredrog det fanns naturligtvis vin eller öl.

 

Så fyllde jag hela kökets långa bardisk med sju sorters desserter. Inga direkta experiment eller nyskapande recet utan idel beprövade godingar. Och även om jag inte hann färdigt innan kollegorna började droppa in från restaurangen, utan dom som kom först fick hjälpa till att sätta på kaffet, spritsa grädde och lägga ut bär, fick masseffekten avsedd verkan när det väl var färdigt.  

 

 

Kladdkaka med vispgrädde och hallon. Vaniljpannacotta med blåbär. En liten liten Appletini med ett tunn klyfta Granny smith och ett myntablad. Ett litet salt kex med en munsbit Morbier och ett björnbär. En liten mazarinruta (tack älskade vän och kollega som bakade dom och tog med, hade inte orkat det själv!) med röda vinbär. Ett fruktspett med en vattenmelonkub, en bit galiamelon och en physalis. Ett minidigestive med en skiva chèvre, en valnöt och lite honung. Däremellan strödde vi mer bär, citronmelissblad och så pudrade vi lite florsocker mest överallt.

 

Faktiskt tror jag att jag hörde ett WOW. Så fortsatte vi njuta kvällen och stämningen var på topp. Mission accomplished.

 

Älskar det! Att fixa fest -som nån annan betalar. Känner sig lite som Bindefelt. Minus kändisgästerna förstås, men "mina" gäster är ändå mycket härligare än kändisarna, det slår jag vad om.

 

Hej vänner -hur mår ni idag?

 

Frank Sinatra – Fly Me To The Moon - 2008 Remastered

Sportlov!

Ja, alltså, barnen och mannen har sportlov på Österlen. Själv jobbar jag övertid. 

Fast nu har jag slutat med det och är på en slags hemma-hos-AW. Hos världens bästa kollega. Dricker mousserande, planerar dessertbuffé till jobbevent och väntar på att dillköttet ska bli färdigt. 

http://open.spotify.com/track/32YHCNItnCdiYaPbw0uTo8

En riktigt trevlig liten kvarterskrog.

Om jag åker buss hem från jobbet möter jag detta när jag kliver av. 

Den här restaurangen är på inget sätt sämre än någon annan svensk kinakrog. Okej, lite i slitnaste laget är den ju, men ändå. Helt okej i sin genre. 

 

 

Men jag önskar så att det vore något helt annat. 

 

Ett ställe där man kunde slinka in obemärkt och glida upp på en barstol och beställa ett glas mousserande att dricka snabbt, som en liten lyxig paus innan  dagishämtningen nån gång emellanåt när jobbdagen varit riktigt kärv. Där man kunde parkera ungarna vid nåt legobord medan man själv satt uppflugen på en stol med en cappocino och en tidning. Kanske kom en granne förbi som man började spräka lite med, kanske var man bara ensam en stund, och tittade på något annat än diskbänken hemma när man drack det där kaffe. Eller så myser man ner kidsen i en filmsoffa längst bak i lokalen medan jag och min man kurade över ett bord med rund marmorskiva med en flaska rött och en osttallrik mellan oss. Eller där hela familjen kunde bänka sig för en söndagsmiddag med gratis glass till barnen, eller där vi kunde inta en något mer uppippad variant av fredagsmyset än taco vid köksbordet.

 

Om jag öppnade ett sånt ställe här, visst skulle ni komma då? Minst en gång i veckan va?

Deal.

 

Yoon Han – From Paris To Amsterdam

Det här med kollektivtrafik.

Till skillnad från i morse, då jag var trött men alert och bussen fylld med tänkande människor, är bussen såhär en lönefredag klockan halv tolv fylld med mestadels trötta, delvis aningens berusade människor. Det finns en risk att jag visar delar av rumpan genom strumpbyxorna när jag håller upp benet såhär för att stötta upp telefonen. Men det gör inget. Jag har fullt upp ändå med att hålla mig vaken till min hållplats. 

VAB. Med en underbar arbetsgivare.

Tror att lite kräksjuka är straffet för att vi under julledigheten äntligen lyckades komma ikapp med tvätten i tvättstugan. Eller? 

Avslutade, som ni kanske minns, arbetsåret innan jul med en sista VABdag. 

Började det här nya fräscha arbetsåret med att vara sjuk själv två dagar. 

Sedan dess har jag jobbat tre hela dagar. Skämtade i köket i morse med vår Kvalitetschef, som är på besök från Stockholm, om att det är lite synd om honom för hans barn är så stora så han behövde inte VABa en enda dag i höstas. Jag sa att han kan få lite VAB av mig. 

Då ringde dagis och berättade att tvååringen hade kräkts. Min man tog förmiddagspasset, så jag kunde gå på mitt möte. 

Chefen är med på mötet och när det är slut förklarar jag lite stressat situationen. Jag skulle behöva åka hem nu. Och jag kommer inte imorgon när vi skulle på nästa mycket viktiga möte... 

Han, med ett lugnande leende: Ska jag skjutsa dig till bussen eller? 

Jag: Love that attitude! 

Nu kör vi.

Ja, imorgon börjar det igen. Känns sådär. 

 

Lucka 18.

Förr i tidenvar jag en sån som ofta var i tid. Eller för tidig. Morgonpigg, ansåg att snooze-funktionen var till för lata idioter. Ansåg att det finns ingen anledning att inte göra det man tänkt göra -direkt! Hatade att vänta på andra tossingar som inte lyckades komma i tid till en bestämd träff (för ingen av dom jag väntade hade som regel några vettiga ursäkter, tex barn som vägrat ta på sig overallen, att skylla på).

Som vi alla minns fanns det på stenåldern inget sätt att få tag på den man väntade på när man stog där utanför H&M (varför är H&M träffpunkten nummer ett i så många städer?) och stampade, det fanns heller inget sätt för de oerhört respektlösa typerna som var sena att meddela varför och hur länge de tänkte dröja till mig som stog där och stampade. Inte heller hade man när man stog där någon apparat att sysselsätta händerna med när man väntade. Man väntade helt enkelt, och det var en konst i sig att vänta. Att göra det sådär avslappnat så att det inte syntes att man stog och väntade febrilt och med stigande nervositet. Som ni förstår har jag aldrig varit typen som coolt och till synes oberört sätter mig ensam på ett café eller en bar och tar en kopp eller ett glas helt solo. I vart fall inte utan en tidning, bok eller anteckningsbok som sällskap, försvar och förklaring.

Nåväl. Med stigande ålder och dito barnaskara har den där punktligheten kommit av sig. Den värsta morgonpiggheten har lagt sig (i princip all pigghet har lagt sig kan man säga). Siktar på att lämna barnen på dagis fem över halv åtta på morgonen, lämna dagis kvart i åtta och vara på jobbet klockan åtta. Väldigt väldigt sällan lyckas det. Och när jag lyckas, som idag, lämna matlådan i kylen i köket på jobbet vända huudet mot klockan och se att den är årick 08.00 är jag glad, nöjd och stolt nästan hela dagen. Hejja mig!

Lucka 6

Don't try this at home (because I just did and it was no success):

Försöka ta bild på ditt öga med lösögonfransar med strass klockan två på natten när du kommit hem från jobbets julfest... God natt. 

Arbete som kräver mycket kaffe och choklad.

Och som jag av någon anledning alltid lyckas skjuta upp till sista stund med den briljanta inställningen "Jag har ju hela helgen på mig." Är visst inte ensam om det har jag förstått.

1/2 i onsdags, 1/2 i torsdags. 1 igår kväll efter att barnen hade lagt sig. En i morse innan frukost (offrade mig och tog barnmorgon). Bara två kvar, dvs ca 6h arbete, imorgon. Känns skönt!

Att granska studentritningar. Jag kallar det mental styrketräning.

Var jag orättvis mot November nu?

När jag skyllde min trötthet på November, var jag orättvis då?

För visst är det fantastiskt att man får se både soluppgången och solnedgången, till skillnad från Juni när dessa inträffar före resp efter normal läggdagstid för en tröttmorsa? 

Synd att det normalt bara är tre gånger i november solen orkar sig visa sig över huvud taget. Och att dagen då är så kort att soluppgången ser man på tiofikat och solnedgången på lunchen och sen är det lika jävla mörkt igen. Nä jag var inte orättvis faktiskt, bara obehagligt realistisk.

Solnedgång i November. Eller var den på väg upp? Eller både och samtidigt kanske. 

Notera: inlägg utan selfie! 

Jag kämpar på.

I motvinden på väg till jobbet och blir belönad med en stor chokladkaka från Malmö chokladfabrik. 

Man kämpar på med sina projekt, stressar och sliter och känner sig jävla duktig när man får iväg sina projekt i tid, får iväg sina fakturor i tid, lämnar in sitt tidkort i tid. 

Man hetsar hem till dagishämtningen och tar sig i kragen. Tar med hela familjen till badhuset när fyraåringen har simskola och så turas vi vuxna om att simma och basta och badleka med ettåringen. 

Sen följer vi simskoletjejens önskemål om korv till kvällsmat så vi åker direkt från badet till Ikea och äter så mycket korv vi orkar. Flickorna beundrar julpyntet med glitter och ljusslingor och vi köper årets första burk pepparkakor, öppnar den i hissen på väg ner till bilen och det är en familj till där vars barns ögon tidrar vid åsynen av pepparkakorna, så vi bjuder dem och alla andra i hissen. Och fyraåringen sitter i kundvagnen och knaprar och myser för sig själv "-Det är ju inte ens jul än!" 

Ibland behövs det inte så mycket, bara att man kämpar på. Så blir man lycklig. 

Det är över.

Hann med oväntat mycket spa:ande, väntat mycket festande, och lite fish spa innan vi åkte hem. 

Om man går och lägger sig vid halv sex, går upp och Spa:ar vid tio över åtta och äter tre portioner äggröra till frukost så ser man såhär ut när man väl kommer till Bromma (särskilt om man natten innan det fick och la sig vid ett och gick upp och spa:ade vid sju). 

Det är inte lite illa att komma hem till familjen i sämre skick än man lämnade den, när man varit borta på spa över helgen. Men totalt sett var det ändå väldigt värt det. Familjen kompenserades i form av väldigt mycket kärlek och rikligt med gåvor från hotellshoppen. 

Jag kan tänka mig att återvända till Hasseludden. Särskilt på hösten. 

Konferens på en lördag.

Och jag klagar inte. Absolut inte.