Trivialt men underskattat.

Glass i strut.
Både barn och vuxna blir barnsligt glada.

Jag hoppas att ni väljer att inte notera medicinsamlingen som verkar ha permanentat sin plats på hyllan i köket, eller strösslet som ligger inte bara på glassen, utan på hela köksbänken och golvet.

Barnen, iallafall som i mitt fall fyraåringen, blir dock gladast om det är helt vanlig vaniljglass i struten. Själv älskar jag blåbärsglassen från Otto och glassfabriken...

Tom Waits – Ice Cream Man

Lokalpatriot

En gång Helsingborgare alltid Helsingborgare. Hoppas att dessa skönheter inhandlade på förra årets rea för 19 kronor ska ta över vår södervägg.

 

Svante Thuresson – Mina drömmars stad

 

Lycka är...

... att mata fåglarna fast man har vattkoppor.
Anouk – Birds

Giltig frånvaro?

Nu drar vi till paradiset. Ska fixa lite inför sommarsäsongen tänkte vi. Blir till att åka upp med släp och det är nästan så att jag börjar undra om det kommer att räcka det där släpet?

 

Det är kyl- och frys, diskmaskin, micro, vattenkokare, mattor, speglar, tavlor, madrasser, tapeter, fåtöljer, brickbord och en våldsam massa bra att ha.

 

Dessutom rätt mycket mat. Inte för att det inte finns mat att få tag i där. Viss mat måste man ju handla där, fisk hos Böklund, några korvar och skinkor på Rosas, lite ägg och potäter hos Pit-Sven, och så Ölandslimpan på kondiset förstås (ja, nu tänker jag börja tjata om den igen!). Men om man ska vara där en hel vecka är det bra att ha med sig en del basvaror som man handlat billigt i Malmö, för om man ska handla allt på Eklöfs så blir man ju totalt ruinerad. Han får sin beskärda del av inkomster ändå, för det är alltid mer som behövs än vad man har med sig.

 

Eftersom täckningen i paradiset är som den är blir det snålt med bloggande närmsta veckan, vi siktar på att vara tillbaks på torsdag tror jag. Men oroa er inte. Jag har schemalagt en hel rad trista inlägg för att hänga kvar i #Blogg100, som ni ska få plåga er igenom dessa dagar. Kan vara att dess inte länkas på facebook utan att ni får leta reda på dem själva. Sen kommer jag tillbaks och plågar er med paradis-storys.

 

Hej så länge.

 

Anna Järvinen – Paradis 

Vanessa Paradis – Joe Le Taxi

 

 

 

 

 

 

 

Vi packar det viktigaste först.

Fyraåringen blir av förståeliga skäl rätt uttråkad av gå här hemma vänta på att kopporna ska gå över, nu när hon är piggare i knoppen. Hon har tjatat hela veckan om att vi ska baka brysselkex. Med tanke på helgens magsjuk och vattkopporna tyckte jag inte att bakning var en särskilt bra aktivitet. Men jag lovade henne att nästa vecka, när vi är i paradiset, då ska vi baka brysselkex.

Så idag när jag började ploacka fram saker som ska med sa hon. Jag ska också packa ner det viktigaste. Så tog hon fram en stol, klättrade upp till kryddskåpet, och plockade fram den gröna karamellfärgen. Hon envisas med att de är godare gröna än rosa.

Och sen skrev hon av receptet.

Om inte detta väcker ramaskri...

Tittar på Nyhetsmorgon tillsammans med en motvillig ettåring (passar på innan fyraåringen vaknar för sen är det kört). På reportaget om våld och våldtäkter på de så kallade "Partybåtarna" på Östersjön.

Uttalandet av den där mannen, från Tallink Silja. Hittade dom honom på 500-talet eller? Han säger två meningar och om inte de två meningarna väcker ramaskri så vet jag inte vad. Detta lär börja snurra på Facebook i feministsverige inom strax, sanna mina ord. 

"Först och främst måste passagerarna tänka på sig själva, kvinnorna borde inte dricka så mycket de vet ju vad som kan hända. Och dessutom är det ju inte alla kvinnor som blir våldtagna." 

Den första meningen gör ju att man bara blir så jävla trött. Samtidigt som det är så väntat. Det gamla vanliga; våldtäkter och våldtäktsmän är inte problemet det är hur kvinnorna beter sig man ska prata om. 

Och den andra meningen. Hur tänker han? Att dom som inte blir våldtagna ska vara glada för det? Jag tänker på att han är inte så bra på att sälja resor den mannen. Iallafall inte till kvinnor. 

Personerna på bilden har inget med våldtäkterna att göra.

Jill Johnson – Not Ready To Make Nice

Sniglarnas trädgård.

I vår trädgård finns några sorters snäckor. Alltså såna sniglar som bär sitt hur på ryggen. De klassiska svart-gul-randiga som jag tyckte var vansinnigt vackra när jag var liten. Och så mångder av vinbärssnäckor (fler av dem än av vinbären...). Har långtgångna planer på att fånga dem, koka dem i vitt vin och gratinera dem med vitlök. Kanske det äntligen blir av den här sommaren?

Det finns också några sniglar, och med dom är det lite svårare. Den där mördarsnigeln, den vill man ju inte ha på besök har jag förstått, hur ser den ut egentligen?

I förmiddags stötte jag på den här:

 

Osäker som jag var så postade jag en bild på facebook med en fråga om det var dags att väcka mördaren i mig eller inte. Det visade sig snabbt, bland annat tack vare faster, att detta är en leopardsnigel som bara äter förmultnat material (alltså inte min nysådder), inte en mördare.

 

Det finns flera små rackare av denna typ och det känns skönt att få låta dem leva. Tyvärr råkade fyraåringen göra slut på den stackare vi just stiftat bekantskap med ovan, med hjälp av framhjulet på trehjulingen. Till hennes försvar ska sägas att hon var så exalterad över sin nya cykelhjälm att hon inte såg den. R.I.P. lilla snigel. Kanske ska vi ha begravning imorgon? Lämpligt sångnummer som alla kan klara av finns ju klart.

Mora Träsk – Lilla Snigel

Nån måste ju göra det!

Fyraåringen är sjuk som ni vet. Vattkopporna på henne är som väntat så mycket värre än på den lilla. Kanske beror det lite lite på att hon är en mer gnällig natur. Kanske beror det lite lite på att hon vet om att hon är sjuk. Ser prickarna och förstår att hon har tusen små sår över hela kroppen. Skäms och vill inte att nån ska få se henne när hon har prickar. Lite beror det nog på att hon inledde sin vattkoppssjuka med tre dagar magsjuk, så hon var liksom inte på topp från början direkt.

Men mest beror det på att vattkopporna faktiskt ÄR värre på henne. Överallt. Precis överallt. Förutom det självklara, på ryggen, magen, armarna, ansiktet hårbottnen. Så även på, bakom och i öronen, hela snippan, en på insidan av ena ögonlocket, i halsen, handflatorna, fingertopparna, under en nagel.

Ingen matlust alls utan bara trött och ledsen. Det enda som går ner är kall mjölk (tack och lov) och ibland päronsplitt. Men igår ville hon inte ens äta färdigt glassen, utan fick lägga den i frysen halväten och äta upp resten senare. Kan inte hålla pinnen själv för det gör så ont i händerna.

Så eftersom hon inte ens kan tröstäta får väl jag göra det.

Lilla Bröllopsresan. Del V. Summa summarum.

Summa sumarum: Med bara 30 kilometer och 30 timmar kan man visst ha en rätt underbar, om än allt för kort bröllopsresa. Det var bara det jag ville säga idag.
Robin Stjernberg – You
Rasmus Seebach – Natteravn

Vi gav oss ut på långpromenad i söndagssolen. Tittade på än det ena än det andra, var bland annat upp vid Carlsbergs-området och vände.

 

Vände åter till Vesterbro, intog en klassisk Club Sandwich till lunch och drack självklart Carlsberg därtill.

Att åka färja Helsingborg-Helsingör, eller tvärtom, är ett rent nöje som fler borde ägna sig åt.

Tillbaka i den underbara staden. Lite nykär sådär.

Nä men om man skulle...

... ta och säga upp sig? 

Jag menar lämna över sin plats till någon som är arbetslös. Nån utan barn. Som inte tänker VABa ungefär varannan vecka utan faktiskt vara på jobbet mer än hemma. 

För övrigt var det ju skönt att vi hann med ett varv magsjuka mellan första och andra vattkoppsveckan. Eller? 

Jag vet, det ser inte ut som så mycket att ojja sig över ännu, men vi vet ju hur det är. Det här är bara början... 

http://open.spotify.com/track/0vAcFlrNtGCnxvkAfKJagp

Lilla Bröllopsresan. Del IV. Kvällen.

Först vill jag lägga in en brasklapp här. Några av er kommer att bli besvikna på det här inlägget. Och/eller på vår utekväll i Köpenhamn. Men efter senaste tidens karatefyllor, som jag obetänksamt nog blottat här på bloggen, var det sista mamma sa till mig när jag stack från Helsingborg:
-Och du, drick nu inte så mycket är du snäll.
Eftersom jag hade ambitionen att kunna promenera runt i Köpenhamn och njuta av staden, solen och min man även en stund på söndagen, valde jag att till del infria hennes vädjan. Inlägget kommer således att handla mer om mat än om fylla. Så vet ni.

Det svåraste med att gå ut och äta är att bestämma vart man ska gå. När man promenerar runt i en "ny" stad så ser allt så mysigt ut- Åh, här kanske vi ska äta? -Eller där! Sådär brukar vi hålla på och leta för jag är rätt dålig på att nöja mig med första bästa. Efter ett tag blir man jättehungrig, och efter ännu ett litet tag rätt så grining. Och ju hungrigare och grinigare vi blir desto svårare blir det självklart att ta ställning till var vi verkligen ska slå oss ner. Så när vi på eftermiddagen på väg tillbaks mot hotellet passerade krogen FAMO på Saxogade tänkte jag snabbt att nu slår vi till och bokar ett bord så behöver vi inte bekymra oss. En gång när vi var i Köpenhamn tillsammans för snart tio år sedan passerade vi en relativt nyöppnad liten italiensk krog som såg så trevlig ut. Då var det fullbokat för kvälle och jag blev så besviken. Där ville jag äta! Det var Famo. En gång var jag där och åt på en möhippa och jag blev inte besviken. Nåväl, när vi nu passerade igen stack jag in huvudet och försökte åter boka ett bord. Självklart var det redan fullt för kvällen. Men som tur är så har denna populära krog nu utvcklats till ett litet krogimperium med två restauranger till. Personalen ringde till Famo 51, lite större och precis i närheten. Tyvärr var det fullbokat även där. Men eftersom vi var beredda att äta ganska sent erbjöd dom sig att "överboka" så vi fick ett bord iallafall, till min stora lycka.

Väl där var det fullt med folk som stog och drack en liten fördrink och hängde av sig jackorna innanför dörren, och bland dom människorna fanns det ett bord för två inklämt. Mycket riktigt var det vårt. Först kändes det mycket obekvämt att sitta där "mitt i", men snart hade folkhopen skingrats, och vi uppskattade att sitta lite avsides från de andra gästerna, men precis bredvid arbetsytan där servisen lade upp antipasti och hämtade viner. På så sätt känndes det som att vi var lite en del av gänget, del av personalen, istället för bara vanliga gäster. Passade oss utmärkt.

Konceptet när det kommer till maten är att man tar vad man får och för det betalar man 400dkr. Dom kallar det fyra rätter men jag skulle vilja kalla det åtta rätter. I förhållande till vad man får så är det väldigt billigt. Och sen kan man beställa en vinmeny till det om man vill, även då för 400 dkr, även då mycket valuta för pengarna.

Domenico Modugno – Volare (nel blu, dipinto di blu)

Inledningsvis bjöds vi på varsitt glas spumante. Sedan började maten bäras in.
Först av fyra antipastirätter var en liten träbricka med en gudomlig ost, några skivor lövtunn mortadella, några grillade marinerade paprikor och bröd.
Därpå följde varsin crostini med en röra på mjölkkokt bacalao. Låter vidrigt, men var rätt smaskigt.
Sedan en liten tallrik med en utmärkt basilikagravad lax, varpå sista anipaston kom in, fantastisk späd vit sparris med kaprismajonäs och sadellströssel. Till allt detta serverades rikligt av ett mycket gott vitt vin.

Grillade paprikor.

Nu började jag bli rätt mätt. Men sedan följde primi piatti. En liten tallrik med risotta med färska gröna ärter och mascarpone. Och så en liten tallrik pasta med salciccia och körsbärstomater. Till detta rött.

Roxette – Dressed For Success - US Single Mix

Jag flämtade och sömmarna i det lilla turkosa fodralet som jag tagit på mig kvällen till ära började knaka. Men det var inte slut än såklart! Nu var det dags för il secondo. Mustigt mört litet lamlägg som serverades med costa. Även nu med rött vin, men ett annat, med en vacker maskros på etiketten.



Vår närmsta bordsgranne, skärmaskinen. Den som gjorde att min restaurangdrömmar återigen väcktes till liv.

Gianna Nannini – Meravigliosa Creatura

Jag kunde knappt sitta upprätt längre och började önska att jag fortfarande varit rökare så att jag utan att framstå knasig kunde gått ut för en välbehövlig paus. Men kvällen var sen och än var prövningen inte slut. Jag tänkte inte ge upp för nu serverade ju Dolce! Sammetslen pannacaotta med blodapelsinsås. Till detta svalt pärlande uppfriskande moscato d'asti

The Dells – Oh, What A Night

Restaurangen var vid det här laget näsan tom och personalen började göra i ordning stället för stängning. En vän till hovmästaren stog och hängde i den lilla foajén just bredvid oss och drack ett glas. Hovmästaren kom gående med en nästan helt full flaska mousserande och frågade om vi ville smaka något särskilt speciellt, en rosa årgångscava. Det ville vi såklart. Så han hällde upp ett glas var åt oss, sin vän och sig själv och så skålade vi. Fördelar med att sitta i personalen knä ska jag säga!

Vi hade tänkt att ta en kaffe någon annanstans på vägen hem, men efter att ha suttit där i lugnet och blivit våldsamt dästa, och sen kommit ut i den oväntat bitiga nattkylan var vi inte det minsta sugna på att gå extrasvängar och försöka tränga oss in på någon full bar. Så vi marscherade raka vägen hem till vårt härliga rum och avslutade istället kvällen med en sängfösare i soffan.



Fodralet, att det håller ihop ännu!

Här kan ni läsa mer om Famo. http://www.famo.dk/

... Väntar ungefär två dagar.

KRÄKSJUKAN DU VAR JU INTE VÄLKOMMEN HIT SA JAG!!!!! 

Vi förtjänar faktiskt inte det här. 

Lilla bröllopsresan. Del III. Hotellet.

När jag någon dag tidigare bokade hotellet satt jag och pratade i telefon med en vän samtidigt, som hetsade mig.

-Kom igen nu, ta ett större rum ta en svit för fan! Unna er! Passa på!

Själv försökte jag stå emot, tänkte att det vore ju fint om bröllopsresepengarna räcker till en liten resa till? I förvirringen som uppstod glömde jag sen bort om jag faktiskt boka ett standardrum eller det lite bättre rummet? Det enda jag kom ihåg var att jag skrev som önskemål att vi gärna önskade ett rum med badkar.

 

Efter den långa promenaddagen (och efter att jag gick upp klockan tjugo över fem med ettåringen) var vi lagom möra när vi äntrade hotellet. Och jag hoppades så innerligt att det där badkaret skulle finnas. Jag hade med mig en halv säck produkter, det var skrubbhandskar och det var pimstenar och det var olika tvålar och krämer.

 

Så kom vi äntligen in på rummet och jag tänkte. Det blev nog en svit ändå. Unna sig!

 

Rasmus Nøhr – Vesterbro Står Stille

Carla Bruni – Le Plus Beau Du Quartier

 

Sittdelen, med fransk balkong och kvällssol. Där satt vi och läppjade på varsin drink och lite chips och pratade. I skåpen fanns både vinglas och champagneglas och vinöppnare, samt minibar med enbart ekologiska varor. Vi köpte dock vår förning på närmsta netto. Men jag gillar att det finns utrustning!

 

Sovrumsdelen, med himmelssäng och allt. Där låg vi sen och sov i nästan två timmar innan vi började göra oss iordning för kvällen.

 

Badkaret! Vid sängens fotände! Där tappade jag upp ett rejält svinvarmt bad och låg och göttade mig så länge jag orkade. Observera att alla produkter på rummet var ekologiska och fantastiska, så de fleta av mina medsläpade dito fick ligga kvar orörda i väskan.

Morgonen därpå efter att ha sovit underbart tungt och ostört (ostört som i ingen hade tappat nappen, snutten, täcket! Ingen var törstig och ingen behövde kissa, ingen vill gå upp klockan fem på morgonen) ända tills klockan var tjugo över nio, utbröt en stund av förvirring. Hur kunde vi sova så länge? Har inte hänt på flera år! När är utcheckningen (inte klockan tio, snälla!) och hur länge har frukosten (som vi betalt 190dkr extra per person för att ta del av) öppet? Vi ringde ner till receptionen och fick ett glädjebesked. Frukosten är öppen till klockan 12, och utcheckning är klockan 12. Fest!

Första gången jag tillrett te på detta smarta sätt.

Vid frukosten kom vi på hur det gått till att vi lyckats sova så länge -vi lever ju nu i sommartid och hade alltså blivit snuvade på en timme. Frukosten var att dö för. Jag åt och åt. Allt var ekologiskt och det mesta (utom de italienska ostarna och korvarna...) var närproducerat. Müslin var hemmagjord, det var skyr istället för vanlig yoghurt, äggen var kokta till perfektion, teet ser ni ovan och kaffet kom som man ville ha det -espresso, latte, cappuciono, bryggkaffe eller pressokanna? Brödet var idel surdeg och det fanns plastboxar man kunde ta där det stog "We love food. We hate waste. " Dessutom stog det en öppen cavaflaska i en ishink bredvid juicen, och några rader champagneglas där bredvid. 

 

Finns det Cava på frukostbuffén så tar man ett glas oavsett.

 

Här kan ni läsa mer om hotellet: http://guldsmedenhotels.com/Axel/Axel-Copenhagen-Home.aspx

Om jag ska klaga på en sak så var det renligheten. Mellan de där fina stenarna under bakaret låg ett tjockt lager damm. Det fanns likaså dammtussar i badrummet och lite spindelväv i ena hörnet. Eftersom jag är relativt smutstålig lät jag mig inte nedslås av detta utan njöt i fulla drag ändå. Det var ju mycket renare än hemma hos oss. Men jag bara säger.

 

Lilla bröllopsresan. Del II. Där kom han mot mig ur mörkret!

Vi skulle som sagt mötas på Hovedbanegården, som ett tecken från högre makter visade det sig att det tåg från Malmö han skulle ta hade exakt samma ankomsttid som det jag tog från Helsingör.

 

Väl framme irrade jag runt lite och letade honom, men såg snart på ankomsttavlan att det tåg han skulle kommit med var tio minuter försenat. Så jag ställde mig snällt att vänta vid uppgången från perrong 1. På utsatt tid vällde folket upp ur underjorden. Gång efter annan var jag på väg att rusa i famn på en främmande man för det var som att hälften av passagerarna var lång mörka vackra män. gång efter gång var det fel, men slutligen när när folkströmmen började sina. Där kom han mot mig ur mörkret! Uppklädd och parfymerad och underbar, bara för mig.

 

Vi lämnade väskorna på hotellet där rummet ännu inte var färdigt, och gick en lång promenad i solskenet längs sjöarna till Israels plads för lunch på saluhallen. Alltså jag älskar saluhallar generellt, konceptet att se fantastisk mat olagad och kunna köpa den tillagad på samma ställe är underbart. Och saluhallen i köpenhamn kan ju på inget sätt mäta sig med till exempel saluhallen i Biarritz, Barcelona, Budapest... Men det är ändå en saluhall.

 

Dessutom sken som sagt solen så mitt främsta mål var att få dricka ett glas rosé till lunchen, eftersom han den där vännen som ordnade den där fantastiska festen härförleden hade deklarerat att detta var rosépremiärhelgen, vilket jag inte tänkte svika. Min man var mer på linjen "vi är i danmark, alltså dricker vi öl". Han åt en beefsandwich, jag åt en charktallrik med ostar och oliver. Sen såg jag att det fanns champagne på glas för 65 kronor, så då var jag tvungen att ta ett glas av det också.

 

Eftermiddagen spenderade vi genom att promenera genom Norreport och Österport till hotellet, med avbrott för att kika in i otaliga antikvitets- och skobutiker. Och för att dricka kaffe och äta en croissant i solskenet.

 

Hotellet? Nästa inlägg.

 

Edith Piaf – La Vie En Rose

Oasis – Champagne Supernova 

Gare Du Nord – Love For Lunch

 

Romantiska rosor.

 

Smaskig sandwich.

Sjysst chark!

Hej hummer!

Kolla kanin!

Den som väntar på nåt...

... äckligt väntar aldrig för länge.

Ni vet den där känslan när ett av barnen kräktes efter kvällsmaten och man säger till sin man att hon hade nog ätit för mycket. Eller stoppat i sig något konstigt i trädgården. Men sen när man ska gå och lägga sig så flätar man ändå håret och sover i en rejäl T-shirt, ifall man skulle behöva gå upp av nån kladdig anledning. När man inte kan somna direkt utan sneglar lite mot dörren då och då och lyssnar efter obehagliga ljud. 

Ni vet den känslan. 

Jaså inte? Good for you.