"-Du, det är ändå fredagkväll. Inte ska du väl äta falukorv och makaroner bara för att du är ensam hemma med barnen?".
Jag, tveksamt: "Nähä?"
Min sjuka hjärna: "Nä, det är nu det är dags att ta fram den där fina fläskfilén, ruccolan, pastan, blåmögelosten och laga något riktigt gott!"
Jag, fortfarande tveksamt: "-Okeeej...".
Så efter att ha spenderat dagen, med båda barnen, på bilverkstaden, på fredagsfika och möte på mitt jobb, på lunch, shopping och eftermiddagsfika på Ikea, varpå vi alla tre var helt utsjasade, nöjde jag mig alltså inte med att se till att vi fick mat överhuvudtaget. Helt idiotiskt.
Ettåringen var fortfarande så trött efter dagens utflykter att hon även efter att ha sovit nästan två timmar på eftermiddagen sa helt stilla på golvet och bara grät och sträckte händerna efter mig, med nappen och snutten. Treåringen var (enligt egen utsago) så hungrig att hon också grät (efter förmiddagsfika, Ikealunch och mjukglass till mellanmål vid halv tre-snåret betvivlar jag detta och satsar istället mina pengar på att tårarna kom av utmattning och uppmärksamhetsbehov). Då bestämde jag mig alltså för att skippa falukorven. Ni hör ju själva.
En halvtimme senare satt vi där vid matbordet, tre av tre med tårar i ögonen. Man blir liksom väldigt stressad av att försöka göra någonting alls i en halvtimme med två barn som gråter av och till bakom ryggen på en. Alla utom jag vägrade äta köttet och såsen. Treåringen vägrade även ärtorna (som vanligt). Så, det var jättegott. Men det smakade inget vidare bra, det gjorde det inte.
Brynt strimlad fläskfilé, ädelostsås, ärtor, ruccola, pasta, parmesan. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar