onsdag 26 november 2014

måndag 24 november 2014

Konsumtionshysteri

För hysteri är exakt rätt ord för att beskriva Vellingeblomman. Julhysteri just nu.

Finns som vanligt så mycket olika julpynt att man blir både äcklad och imponerad. 

Värst och mest meningslöst av allt är "Luville". Seriöst, vem köper detta? Svindyra minustyrvärldar, inte avsedda som leksaker. Sjukt. Sjukt!

Glittriga julgranskulor i form av en pudel med partyhatt för 149kr framstår som ett riktigt bra köp i jämförelse. 

En bra anledning.

Här är anledningen till att vi skaffade ny soffa i fredags. Igen. För tredje gången i år. 
Den gamla var nämligen så låg att det inte gick att damsuga under den. Såhär såg det ut under den när vi flyttade den. Alltså efter att jag hade plockat bort allt som inte skulle slängas/dammsugas upp. Till exempel strumpor, legobitar och duplobitar, hårsnoddar, pixiböcker några femmor och lite sånt. 

Det blev två nya Ikeasoffor av Howardmodell istället. Nu kan hela familjen sitta i soffan samtidigt!


lördag 22 november 2014

Arbete som kräver mycket kaffe och choklad.

Och som jag av någon anledning alltid lyckas skjuta upp till sista stund med den briljanta inställningen "Jag har ju hela helgen på mig." Är visst inte ensam om det har jag förstått.

1/2 i onsdags, 1/2 i torsdags. 1 igår kväll efter att barnen hade lagt sig. En i morse innan frukost (offrade mig och tog barnmorgon). Bara två kvar, dvs ca 6h arbete, imorgon. Känns skönt!

Att granska studentritningar. Jag kallar det mental styrketräning.

torsdag 20 november 2014

Heureka.

I flera veckor har jag tyckt att det luktar lite, hur ska jag säga, eh... Svett? Svagt och obestämbart men ändå kunde jag inte komma på vad det annars var som luktade, om inte svett. I vårt sovrum.

Så himla ofräscht att vi (iallafall nån av oss) luktar så mycket svett att det luktar i sovrummet fast ingen varit där på flera timmar! Inte alltid, inte exakt varje dag, men då och då. Lite för ofta. 

Har gått igenom kläderna i garderoben och tvättat allt som eventuellt kanske var lite använt. Har bytt lakan oftare och oftare och tömt tvättkorgen oftare och oftare och tvättat och vädrat sängkläder. Och tvättat mig, och mannen oftare och oftare och bytt deodoranter och vädrat och vädrat. Och ändå, kunde inte komma på vad det var, men det slutade inte lukta.

Och nu ikväll kom jag på vad det är. Det är inte svett. Det är gammal plastlampa! Alltså när den har stått på en liten stund och blivit uppvärmd, så luktar det lite, inte riktigt men ändå, lite svett. 

Nu vet jag i och för sig inte om det verkligen är bättre med plastångor, men jag är ändå, lättnaden över att det inte är jag som luktar svett! 

onsdag 19 november 2014

Bråda dagar.

Det är vad VAB-dagar är. För dom inträffar nämligen alltid när man har som mest att göra. Utan undantag. Så när fyraåringen i måndags kväll däckade i soffan efter kvällsmaten med blossande kinder var jag nära att gå upp i limningen. 

För i lördags när vi skulle lämna barnen hos svärföräldrarna gick bilen sönder (ja, paradisbilen, vad hände liksom!?). Och i söndags blev det utryckning till Helsingborg för att tömma mormors lägenhet. Så det jobb jag hade tänkt genomföra i helgen kom av sig, och de viktiga papper jag skulle hämta på annan ort på måndagen kom av sig. Och tisdagen och onsdagen var FULLTECKNADE i både min och min mans kalendrar. Alltså fick tisdagen delas. Jag stack till jobbet vid halv sju i förhoppning om att ha hunnit med de absoluta måstena till klockan ett då jag skulle avlösa min man. Det hade jag inte alls, trots ynkliga tio minuters förmiddagsfika och tre minuters banan-och-clementin-lunch. Så mannen ficka ta med de. Febriga fyraåringen i bilen och dumpa henne på mitt jobb. Jag bäddade med soffkuddar bakom mitt skrivbord och så låg hon där och växelvis sov och växelvis spelade på min iPhone i tre timmar. Sen rusade vi hem och städade inför städningen eftersom huset var i helt ostädbart skick. 
I morse klev mannen upp klockan fem och tog tåget till Göteborg. Jag slumrade vidare en dryg timme, klev upp kvart över sex och gjorde i ordning mig själv och barnen. Gjorde snabb frukostmatsäck packade ihop oss och beställde en taxi klockan halv åtta. Satte barnen i varsin bilstol på trottoaren för att vänta på taxi. Då stannade sopbilen utanför grannen så jag kom på att jag skulle rulla ut soptunnorna och så kom sopkillatna och rullade med dom. Och samtidigt kom nån vägarbetsgubbe i bil och ett gäng olika vägarbetsbilar och frågade om jag kunde flytta bilen, för dom skulle riva asfalten just där (alltså min mans bil), så jag låste upp dörren igen hämtade nycklar, flyttade bil, lämnade in nycklar och låste dörren. Och då kom taxin så in i den med bilbarnstolar och ungar. Och ut ur taxin med ungar och bilbarnstolar hos bilverkstan och kidsen satte sig på golvet i sina bilbarnstolar och väntade och tittade genom en glasdörr på alla upphissade bilar i verkstadshallen. Och så fick vi tillbaks våra bilnycklar tillsammans med en mastodonträkning (vem fan uppfann lambdasonden, bilens blindtarm?), så ut i bilen med bilstolar och ungar och iväg till besiktningstid klockan tjugo över åtta. 
Och ut med ungarna på besiktningen och sätta sig i fåtöljerna och duka fram frukostpicknick och titta på slangar och sladdar och upphissade bilar med ungarna. Och bilen klarade sig utan anmärkning (som TUR var), så torka upp utspillt vatten och borsta bort dom största smörgåsbitarna ur fåtöljerna och in med ungarna i bilen. 

Och hem och titta på Bollibompa och borsta tänderna i en halvtimme och sen in i bilen och iväg till läkartid klockan tio för tvååringens krånglande mage (som naturligtvis krånglat mycket mindre senaste två veckorna, dvs sen vi fick läkartiden). Och sen med tvååringen till dagis så att hon skulle hinna med lunch och vila. Och fyraåringen och jag till affären eftersom både bröd och mjölk och nästan allt annat var slut hemma och kvällshandling med båda barnen kändes inte alls lockande. Och så hem och äta lite rester till lunch och låta fyraåringen vila på soffan en halvtimme. Och just när jag också hade satt mig i soffan för att pusta ut lite ringde det på dörren och det var en vägarbetsgubbe som frågade om jag kunde flytta bilen för nu skulle dom asfaltera det dom hade rivit på morgonen (alltså vad håller dom på med?). Och sen packa en liten eftermiddagsfikapicnic till fyraåringen och dra på möte. Och vara där i tre timmar medan fyraåringen ömsom ritade i sin målarbok ömsom spelade på telefonen. Och in med fyraåringen och köra och hämta tvååringen på dagis och så äntligen hem och packa oss ut ur bilen för sista gången idag. Och laga kvällsmat och äta och sen... Sen la jag mig i soffan och lät mannen som kommit hem ta över. Idag är det väl ändå välförtjänt att lägga sig vid niosnåret? 

God natt. 


söndag 16 november 2014

Högt och lågt.

Det är så konstigt när någon dör. Man blir påmind både om hur lite ett liv betyder. Och hur mycket. 

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker..."

Även om det ofta inte är helt oväntat. För jag kände det när jag när jag fick barn också. Att det var helt overkligt att världen runt omkring bara fortsatte som vanligt, som om inget hade hänt. Jag fick lust att skrika, och ruska om människor jag mötte på trottoaren. -Hallå, förstår ni inte att världen är helt förändrad, allt är nytt! Det finns ett liv här, ett barn som inte fanns igår och det är mitt! 

Lite är det så nu när mormor har dött, men tvärtom. Allt är egentligen precis som vanligt. Det var egentligen inte ett dugg oväntat eller sorgligt. Hon var gammal och sista tiden ganska skröplig. Det var länge sen hon var sig själv; en rolig men rätt besvärlig kruttant. Det var länge sen hon härjade runt och muckade gräl med släktingar och grannar och halva byn, länge sen hon ojjade sig över allt -Hu vale så dant. Länge sen hon bakade alla sina småkakor, och plockade hinkvis med blåbär och gjorde paj och sylt. Odlade pråligt färggranna blommor i rader i trädgårdslandet och klippte av till buketter när det skulle komma gäster eller när nån fyllde år. Länge sen hon plockade så tjocka buntar av fridlysta orkidéer att de inte gick att hålla i en hand och bara ryckte på axlarna om nån kom på henne -Häe ha jag plocke orkidéer i allé år. Och det tänker jag fortsätte me. 

"...Världen förändrar sig varje dag
Ibland blir den aldrig den samma mer."

För ändå, om allt det där redan var länge sen så var det först tidigt i lördags morse som det blev definitivt så att det aldrig kommer att hända mer. Inte med henne. Vi andra fortsätter. Barnen ska ändå ha mat och operabiljetterna var redan inköpta och förr eller senare blir allt nästan helt som vanligt. 

Hur kan allt vara det samma när någon har fötts som inte innan fanns. Och hur kan allt vara det samma när någon har dött som har funnits? 

För mig som inte är så särdeles religiös är det rätt så skönt att mormor själv var ganska religiös. Iallafall så mycket att hon gärna gick i kyrkan för -Det var ju lika bra att hålla sig väl med han där uppe när man börjar bli gammal. 
Tillräckligt religiös för att hon nu säkert har träffat av morfar igen och att han var vitklädd och hade blommor i håret som hon tänkt sig att han skulle. 





onsdag 12 november 2014

Det är en sån dag idag.

Rusar förbi denna målning på den fria Grafittiväggen på P-huset Anna på väg till jobbet. Och det är ungefär precis så jag känner mig idag. 

 
En sån dag när man hoppas innerligt att ingen annan ska ta hissen upp till kontoret samtidigt, för man behöver den stunden. Den stunden är min bästa buffert mot omvärlden. Där inne kan ingen komma åt mig. Man pusta ut efter cykelfärden i motvinden, torka tårarna och kontrollera mascaran. Eller sätta på mascaran om man inte gjort det ännu, vilket jag oftast inte gjort. Många gånger har jag funderat på att trycka på nödstopp-knappen en liten stund. Men jag är osäker på om det går nåt larm då samtidigt, eller hur man får igång hissen sen när man är redo att möta världen igen, så ännu har jag låtit bli.
 
Men tror ni inte det är nån svalt snygg Swedbank-snärta som kommer samtidigt, som hälsar glatt och säger -God morgon! Som inte fumlar runt i sin handväska full av trasiga pennor, miniskalstockar, Pixiböcker, tamponge, nappar, Lypsyl som tappat korken, visitkort, Ica-rabatt-kuponger, näsdukar som är bara lite använda och såna som är väl använda men det fanns ingen papperskorg i närheten att slänga dem i, för att hitta nyckelknippan med taggen. Med beigea tunna lädehandskar sticker hon ner en smal hand i en märkesväska och får tag i nycklarna på första försöket. Hon öppnar och håller artigt upp dörren för mig, och hon luktar dyr parfym och hon fastnar inte med nån ärm i nåt dörrhandtag som jag gör. Så går vi in och jag hoppas innerligt att hon är så perfekt att hon är en sån som tar trapporna upp för vardagsmotionen (och för att hon bara jobbar på tredje våningen, inte sjätte som jag). Men det är hon inte, den där figuren kommer sig väl av att hon har självdiciplin nog att träna hårt flera gånger i veckan, utan istället åker vi hiss tillsammans i tystnad. Den hissen som har speglar på tre sidor så att man ytterst tydligt ser att det är hon som är den perfekta i den här världen, inte jag. Hon stiger ur och ler med perfekta tänder och perfekt make-up med minst tre olika lager av primer och Foundation och sånt som jag inte ens kan namnet på och så säger hon trevligt -Ha en bra dag. Och jag funderar nästan på att bli förbannad. Ser hon inte att det här är en skitdag? Eller är hon ironisk?
 
Jag går raka vägen in och gömmer mig bakom mitt skrivbord och mina två datorskärmar. Det första som poppar upp i mailkorgen är månadens lönesepc. Som är så full av VAB-dagar och föräldraledighetstimmar och semester och skit att den är två sidor lång men med en obehagligt liten summa på sista raden. 
 
Det enda som kan rädda den här dagen är att tillåta sig själva att börja lyssna på smörig och melankolisk julmusik. Ronan Keating here I come.
 
 
 

lördag 8 november 2014

Hej då ettåringen!

Igår för två år sen gick vattnet. Imorgon kväll för två år sen föddes hon. Raison d'être. Så från och med imorgon är hon inte längre ettåringen utan självklart tvååringen. Det är rätt svårt att göra ett vackert paket av en potta. 


fredag 7 november 2014

Var jag orättvis mot November nu?

När jag skyllde min trötthet på November, var jag orättvis då?
För visst är det fantastiskt att man får se både soluppgången och solnedgången, till skillnad från Juni när dessa inträffar före resp efter normal läggdagstid för en tröttmorsa? 
Synd att det normalt bara är tre gånger i november solen orkar sig visa sig över huvud taget. Och att dagen då är så kort att soluppgången ser man på tiofikat och solnedgången på lunchen och sen är det lika jävla mörkt igen. Nä jag var inte orättvis faktiskt, bara obehagligt realistisk.
Solnedgång i November. Eller var den på väg upp? Eller både och samtidigt kanske. 

Notera: inlägg utan selfie! 

För att jag är snygg.

Min man (nu höll jag på att skriva sambo igen, sjukt att det ska vara så svårt att vänja sig av med att använda ett så töntigt ord?), sa häromdagen att han tyckte att jag skulle lägga lägga ut lite fler selfies på bloggen (jag tror inte han har fattat skillnaden mellan Instagram och en blogg. På Instagram lägger jag ut en bild, på bloggen skriver jag ett inlägg. Även om det råkar bli lite tvärtom ibland). Jag frågade honom varför jag ska göra det och då svarade han -För att du är så snygg.
Jag tänkte att det är ju en väldig tur för mig att den mannen verkar ha nåt fel på ögonen, eller i huvudet. Eller att det var oerhört snällt sagt och oerhört bra ljuget. 

Så om inläggen framöver består till en omotiverat stor del av bilder på mig, så vet ni att jag fortfarande har idétorka och slut på inläggsidéer. Och att det inte är mitt fel att jag löser det med selfies. För jag gör som han säger. Till exempel här: 
 
Nu tänker ni kanske att det är sjukt att jag ligger nerbäddad i sängen redan klockan halv elva en fredagkväll? Men då ska ni veta att jag har legat här i snart en och en halv timme, sedan barnen gick och la sig. Och nu kanske ni istället blir oroliga för att jag är sjuk. Och då säger jag att ni får gärna tycka synd om mig om ni vill men nåt sjuk är jag inte. 

Det är inte helt ovanligt att detta händer. Och det finns inga ursäkter. Men nu är det ju ändå november och då behövs inga ursäkter tycker jag. 

tisdag 4 november 2014

Att bara hinna halvvägs...


Jag tänker för det mesta när jag ska ha bjudning att jag ska göra det enkelt. Och så tänker jag ut en enkel grundprincip för kvällen. Och sen lyckas jag ändå krångla till det så mycket att det blir jättebrådis mot slutet. 

Precis så var det i fredags, fast värre. Halloween-after-work i trädgården med lite grillad korv. Hur svårt kan det bli? 

Huset var i ett bedrövligt utgångsskick. Tvättstugan var så full av både ren och smutsig tvätt, att vi hade varit tvugna att bära upp en stor hög ren tvätt på matsalsbordet för vikning. Och där hade den blivit liggande en vecka. Eftersom det regnade på halloweendagen vågade jag inte lita på att vi skulle kunna stå ute runt grillen som jag hade tänkt mig. Och oavsett så är det kanske inte så käckt att ha matsalen full av tvätt när man ska ha gäster. Det tog inte som jag hade tänkt tjugo minuter att stöka undan den där högen, utan jag tillbringade nästan två timmar med att vika tvätt (med några smärre avbrott för att torka upp spillt vattenfärgsvatten och reda ut vem som skulle få ha vilken pensel och sånt).  

Och så var jag ju tvungen att bara svänga in på Willys och handla korv. Och det har ni ju redan sett hur det slutade. Det tog naturligtvis inte tjugo minuter utan två timmar. 

Och barnen som var hemma på grund av  regeln En feberfri dag, krävde den vanliga tillsynen och frukosten, och lunchen, och mellanmålet och därtill hörande diskundanplockning. Och även om den totala ättiden bara är tjugo minuter så innebär runtikringet att detta tar ungefär två timmar. 

Och jag hade lovat fyraåringen att gå Bus eller godis. Och så lyckades jag ragga upp grannarna till att följa med. Och det var vid sådär tjugo i fyra och gästerna skulle komma från 17.30. Och i mitt huvud skulle det ta ungefär tjugo minuter fast egentligen tog det ju en timme. Och det var det värt för barnen tyckte det var jättekul och det tyckte nog jag också, men ändå, lite dålig timing. 

Kan väl bara bli GODIS som svar på frågan?
Nånstans här tror jag ni börjar förstå att en del av det jag hade tänkt göra inför festen inte riktigt hanns med. Och ni kan lite förstå att mannen som kom hem tidigare från jobbet för att hjälpa till att fixa blev ganska stressad och gormade: 
-Hur är det möjligt, det ser ju värre ut här än i morse och gästerna kommer om mindre än en timme! 

Det vi hann med var att lägga upp halloweeninspirerat godis fint i olika svarta och orangea skålar. Fast jag hann aldrig riktigt sätta fram dom sen på kvällen utan dom stog lite undanskymda på det tömda matsalsbordet (som vi inte behövde använda eftersom det slutade regna vid fyra) så det var bara barnen som satt och glodde på film i soffan som fick förse sig. 

Vi hann med att göra en jättegod äppelmarängpaj med spritsade spöken av maräng på toppen. Jag hann dock inte ta ut den ur ugnen innan spökena blivit bruna. Och vi hann inte dekorera, dvs sätta ögon på spökena. Så att det faktiskt var en spökäppelpaj förstod gästerna först efter att jag berättade det för dom. 

Vi hann med att göra Halloweendekorationer i form av pumpor och fladdermöss. Men vi hann inte med att hänga upp dom, utan dom stog här på en hylla på köksbänken hela kvällen. 

Pumpa, puma, fladdermus med paljettögon.
Jag hann inte med att ta fram smör och salt till dom där kastanjerna vi rostade så käckt i en gjutjärnskastrull där ute på grillen, vilket förtog en rätt stor del av glädjen att äta dom.

Jag hann duscha. Men jag hann inte göra mig fin, sminka mig, ta på snygga svarta kjolen och sätta på masken jag hade köpt, utan stog som vanligt i köket osminkad med blött rufsigt hår i hemmatights med hål i när första gästerna kom. 

Jag hann inte göra en enda ordentlig lykta, varken gubbe eller sådär stiligt med hål med borrmaskin som jag sett på nätet, av nån av de tre pumpor jag köpte på torget. 

Jag hann inte göra den goda pumpasoppan att bjuda i muggar som en värmande förrätt därute vid grillen, utan den soppan fick jag göra dan efter och bjuda pappa på. 

Jag hann inte göra termosar med varm choklad, och vispa grädde, så att vi kunde dricka Lumumba och Irishh Coffe. Hann inte heller värma äppelmust med konjak och kanelstång att värma sig med (ha ha, vilket skämt att jag ens tänkte tanken faktiskt). 

Jag hann inte knyta orange silkespapper runt den alldeles för starka lampan utanför trädgårdsdörren. 

Alltså. Känslan av fiasko. 

Men min man hann göra i ordning uteplatsen, tända fyrfatet, grillen, mashallerna. Han hann sätta upp ljusslingan i träden och tända den. 

Jag hann ta på dottern hennes självlysande skelettpyjamas och fladdermusmask. 

Jag hann ta fram stjärnchips och baconchips (något mer halloweeniga än dillchips?), de italienköpta pytteoliverna och poppa micropoppcorn och lägga upp i orangea och svarta skålar. Sätta en hel påse mashmallows på spett och ställa snyggt i ett glas (egentligen var det fyraåringen som gjorde det). Ta fram korv, korvbröd och diverse tillbehör. Och göra en hyfsad ostbricka med det läckra brödet från Ica Maxi Toftanäs (med mina oerhörda mängder självinsikt och tidsplanering insåg jag redan på torsdagen att jag inte skulle hinna baka så jag köpte ett finbröd) en italienost och två ostar till. Duka fram öl och vin och läsk och sugrör och glas till alla inblandade. Hann till och med ta fram Aperolen jag köpte på systemet (149kr, vågar inte gissa hur mycket jag hade tjänat på att köpa den på tax free i Milano, om jag hade hunnit det...) särskilt för att kunna göra orangea drinkar. Jag hann till och med ta fram de orangea servetterna! 

Och som tur är hade vi som vanligt fantastiska gäster, som var finklädda och festliga och till och med hade med en pumpalykta att sätta på bordet. 

Skam dem som ger sig. 
 

måndag 3 november 2014

Milano.

Var osm sagt i Milano med en kär väninna. Hon bor i Oslo och jag i Malmö och båda har vi man och barn, så de stunder vi faktiskt setts på tu man hand och hunnit prata på riktigt har varit ungefär 0 (noll!) de senaste tio åren. Så vi bestämde att mötas i Milano. Flott så!

Vi bokade in oss på Hotellet grand Visconti Palace. På bilderna såg det ju mycket flott ut, som ett verkligt palats, men jag förhöll mig nyktert skeptisk. Allt för många gånger har man väl bokat hotell som på hemsidan ser superflotta ut. Som ser fullständigt okej ut ävne i hotelllobbyn. Men som är en smärre chock av besvikelse när man väl öppnar dörren till sitt rum och det visar sig att det är så pyttelitet att man inte riktigt vet var man ska göra av resväskan. Eller att det enda pyttelilla fönstret vetter mot ett sånt där hopplöst äckligt "ljusschakt" som är fullt av spindlar och matos. Eller att det inte finns något fönster alls. Eller att det inte är hundra procent säkert att lakanen blivit tvättade sen förra gästen. För det är i vart fall ingen som dammsugit under sängen på ett bra tag. Eller att toaletten inte går att spola på. Eller... Ja, ni har väl alla stött på såna hotell. Själv har jag gjort det, värst var det i San Sebastian där alla ovanstående äckelfaktorer uppfylldes. Nåja, Grand Visconti Palace var inte så. Det var så att portiern bar våra väskor till vårt rum och lät oss åka ensamma i hissen före. Och att rummet var som ett litet palatsrum. Och det kom någon och bäddade upp sängen på kvällen, bredde ut en särskilt linnehandduk på golvet bredvid sängen och ställde fram tofflorna så att man inte behöver gå barfota på heltäckningsmattan, och la såklart en chokladbit på kudden. Så var det.
Men jag varnar er för två saker som gjorde oss något besvikna så att ni inte känner er lurade när ni som vanligt använder min blogg som den mest tillförlitliga källan på restips;
1) WiFi på rummet kostar 70E extra per dygn.
2) Jag är väl lite bortskämd efter YasuragiSPA:et, för jag var inte imponerad. För att bada i poolen i "SPAavdelningen" måste man ha en badmössa. Och har man ingen får man köpa en för 5E. Och man måste ha med sig handduken från rummet ner till SPAavdelningen. OCh bubbelpoolen är väldigt liten och inte särskilt varm. Och... Tja. SPAavdelningen var helt enkelt lite av en besvikelse, även om poolrummet var rätt vackert
Men i förhållande till hotell i andra Europeiska storstäder var det ändå mycket lyx för pengarna, och läget var bra mycket nära Metro och bussar.

Vi var tvugna att bocka av några av de största sevärdheterna. Domen, varuhuset Rinascente, gallerian och fortet.
Duomo di Milano. Den näst största gotiska katedralen i världen.
 
Galleria Vittoria Emanuelle II. En av världens äldsta gallerior. Man måste ju kunna gå från Prada till Dolce & Gabbana utan att det regnar på en.
 
Ett fort. Varje stad med självaktning har väl ett slott eller ett fort att visa upp?
 Jag var såklart tvungen att fotografera några markbeläggningar, gator och gränder. 
 
Jag var såklart tvungen att leta upp några marknader. En matmarknad såklart. Med grönsaker och ankor och tuppar och det.
Zucchini med blomman.

Tupp med kam.
Och en lopp- och antikmarknad som var den största jag har sett. Sista söndagen varje månad. Nästan värt en egen resa för den intresserade. Mer antikviteter än loppor, men så mycket fint!
Hade det här paret fått plats i resväskan är det frågan om dom inte hade fått följa med till Malmö.
Och så åt vi en del också, och drack såklart. Billigare att äta och dricka ute än vad jag hade väntat mig faktiskt. Jag fokuserade rätt så mycket på ostar och charkuterier. Åt till exempel det här till efterrätt en dag, efter en supersmaskig ravioli med pumpafyllning, smör och salvia. Måste göra det någon dag.  
L'altro Luca e andrea. Vi fick sista två platserna mot att vi lovade lämna vårt bord inom 1 1/2 timme. När vi gick var det en lång ringlade kö av gäster utanför som väntade på bord. Då vet man att man valde rätt. Ravioli med pumpa. Charkplattan ovan. Mmm.
Och så drack vi Aperol sprtiz, drinken nummer ett i Milano. Alla drack den, överallt, när som helst på dygnet. Gärna i samband med den mycket fina traditionen är "aperitivo". Jag skulle kalla det after work. Mellan typ klockan 17 och 21 dukar väldigt många restauranger och barer upp ett buffé med mat av varierande slag som ingår om man tar en drink. Och drinkarna är ofta nedsatta i pris under denna tid. Pizzaslicear, oliver, bruschettas, korvar och ostar, köttbullar och olika gratänger på ett ställe där alla drinkar kostade 7E. Eller paella, pasta med stora stycken hummer, gratänger med polenta och mozarella, och chokladfontäner osv på ett ställe där drinkarna kostade 10E på lördagar. Det är inte på alla ställen det är så bra mat på buffén att man vill äta enbart det, men om man har skral kassa är det lätt att äta och dricka en hel kväll utan att bli fattig.

Aperol Spritz.
Det var så mycket jag inte riktigt hann se. City Life-området. Det nya torget vid Garibaldi. Vi var i Isola men jag tror att vi missade det bästa. China town (alltid intressant!). Det var så många stånd på antikmarknaden jag inte hann titta på (och kanske var lite för bakfull för att titta på). Den stora supermarketen jag sprang på av en slump när jag gick en extra sväng till Metron sista kvällen och där jag handlade viner och ostar billigt tål att utforskas mer (eller dess ännu större kusin som jag gissar bor i utkanten av stan). Och nästa gång vill jag hyra bil och sova en natt i Bergamo. Och kanske återse Casa Banano vid Lago Maggiore. Dessutom var fasaderna på många av de kända byggnadsverken täckta med byggnadsställningar, en väldig upputsning inför världsutställningen nästa år. Så jag tror jag kommer tillbaks.

Ska bara komma ihåg att kolla vilken flygplats jag ska åka till nästa gång.

Francesco Renga – Il mio giorno più bello nel mondo


Det fattas bara korv.

Det sa jag till min man när vi på torsdagskvällen diskuterade den Halloween-after-work vi bjudit on våra vänner till på fredagen.
-Jag har handlat idag, och varit på systemet, så nu är det bara korven som fattas. För den vill jag köpa på Willys och jag orkade inte åka dit också idag. 

Sen på fredagen åkte jag för att handla korv på Willys. Tog en liten liten sväng förbi Möllevångstorget också, för Äggatanten brukar inte vara där röda dagar. 

Sen kom jag hem med det här. 
Varför blir det alltid så?