lördag 28 februari 2015

Nu kör vi!

Jag säger bara: Guld och gröna skogar! 
Nu kör vi, team Kvinnaböske. 

Jobbdag de luxe.

Igår var det dags för en personalaktivitet med jobbet igen. Önskemål från bossen var att det skulle kännas lite lyxigt. Det skulle märkas att det går bra nu, och att vi får cred för det. Vi skulle välkomna en del nykomlingar i gänget och påminna varandra om att vi är ett jädra gött gäng.

Grubblade länge och väl på vad vi skulle göra. Nästan alltid när vi gjort någon personalaktivitet har det varit något lite sportigt, något hurtigt och så middag på det. Men i slutet av februari uppmuntrar vädret inte direkt till utomhusaktiviteter, och att halka runt och svettas i nån ishall till dålig 80-talsmusik känns inte särskilt lyxigt. Och budgeten var på intet sätt obegränsad även om den var lite högre än vanligt, så SPA-behandlingar och dylikt rymdes inte inom ramen. 

Till slut bestämde jag mig för att det får bli en kväll i tecken av lyx, flärd och dekadens. Vi samlades i jobbets foajé där man fick en liten liten flaska mousserande att dricka på vägen, och så gick vi tillsammans till Moderna museet för att kika på den relativt nyöppnade Dardel-utställningen. Dardel passar ju verkligen i temat! Tyckte mycket om utställningen och det var ett rätt trevligt sätt att umgås, även om jag kan tänka mig att de få besökare som inte tillhörde vårt sällskap säkert störde sig rätt rejält på oss. Vi flanerade omkring, man tittade på egen hand, man kommenterade någon tavla tillsammans med någon som råkade stå där just då. Man klungade ihop sig och tittade lite tillsammans och flöt ut åt varsitt håll igen. Säkert var det ganska många som inte var så imponerade av utställningen och Dardel som jag var. Vissa slog sig ganska snabbt ner på bänkarna som är spridda i lokalen. Ganska mycket pratade vi med varandra om allt utom konsten framför oss. Men jag inbillar mig att stämningen på muséet ändå gjorde att vi kanske pratade om annat och med andra och på ett annat sätt än vad vi gjort om vi varit i den där ishallen?

Älskar Moderna Muséets illgula toaletter!
 
När vi lämnade museet fick alla ett litet paket, en souvenir från kvällen och utställningen i form av en "Citatpenna" och ett litet Dardel-block. Det var min kära kollega och partner-in-fest-fixnings-crime som kom på att det nog skulle vara uppskattat och det var det verkligen.
 
Så flanerade vi vidare genom staden till Johan P där vi åt stora skaldjurstallrikar och drack supergott vitt vin. Som tur var var även maten för dom som inte hade beställt skaldjurstallriken väldigt god, även om det dröjde lite länge innan vi fick in den. 
En hummer är en havskräfta är ett ostron.
När skaldjuren började ta slut på faten tvingade jag folket att göra en placeringsrokad och delade in dem i lag om 4-5 personer, och så skulle varje lag ta fram fyra frågor av typen "Vem ska bort". Alltså vem av lagmedlemmarna har aldrig brutit ett ben. Vem i laget har ingenting grönt på sig. Vem i laget är inte stora- eller mellansyskon osv. Till en början verkade det råda stor förvirring men jag lämnade dem åt sitt öde och gick i förväg tillbaks till kontoret.

 
 Där hade jag med några kollegors hjälp redan tidigare städat och gjort vårfint i köket. Och så dukade jag upp en dessertbuffé som jag utlovat redan i inbjudan. Nån vecka innan frågade jag en kollega på fikat: -Hur många desserter måste det vara för att kunna räknas som en buffé? Minst tre tyckte han. Då la sig bossen i och sa att han tyckte det var onödigt med desserter. Varför hade vi inte bara ostar istället? Och en tredje tycker inte alls om ost, utan är mest intresserad av drickat ändå. Och för att folk inte skulle få för sig att avvika efter restaurangen utan verkligen följa med upp till kontoret igen så hade jag själv liksom hypat den här buffén genom olika hintar under veckan. Innan jag ens hade bestämt hur det skulle gå till egentligen. Så pressen var rätt hög och målen var högt ställda för jag ville naturligtvis tillfredställa allas önskemål och inte minst tyckte jag det var viktigt att det såg snyggt ut. Jag ville försöka WOWa folket helt enkelt. Och minsann tror jag faktiskt att jag lyckades lite med det den här gången. 
 
Till det framdukade kaffet serverades portvin eller avec med is. För dom som föredrog det fanns naturligtvis vin eller öl.
 
Så fyllde jag hela kökets långa bardisk med sju sorters desserter. Inga direkta experiment eller nyskapande recet utan idel beprövade godingar. Och även om jag inte hann färdigt innan kollegorna började droppa in från restaurangen, utan dom som kom först fick hjälpa till att sätta på kaffet, spritsa grädde och lägga ut bär, fick masseffekten avsedd verkan när det väl var färdigt.  
 
 
Kladdkaka med vispgrädde och hallon. Vaniljpannacotta med blåbär. En liten liten Appletini med ett tunn klyfta Granny smith och ett myntablad. Ett litet salt kex med en munsbit Morbier och ett björnbär. En liten mazarinruta (tack älskade vän och kollega som bakade dom och tog med, hade inte orkat det själv!) med röda vinbär. Ett fruktspett med en vattenmelonkub, en bit galiamelon och en physalis. Ett minidigestive med en skiva chèvre, en valnöt och lite honung. Däremellan strödde vi mer bär, citronmelissblad och så pudrade vi lite florsocker mest överallt.
 
Faktiskt tror jag att jag hörde ett WOW. Så fortsatte vi njuta kvällen och stämningen var på topp. Mission accomplished.
 
Älskar det! Att fixa fest -som nån annan betalar. Känner sig lite som Bindefelt. Minus kändisgästerna förstås, men "mina" gäster är ändå mycket härligare än kändisarna, det slår jag vad om.
 
Hej vänner -hur mår ni idag?
 

tisdag 24 februari 2015

JobbVAB och finVAB.

Magsjukan verkar nu äntligen ha gett med sig, men eftersomsom dagis kräver 2 dagars karens efter magsjuka, är vi hemma idag också.

Efter frukost byggde barnen ett dagis i vardagsrummet och visade stolta runt mig. 
-Här är dockstationen, här är bibliotekstationen, här i den här kojan är vilorummet där jag tänker vila efter lunch, här är legostationen och här är TV stationen.
-Va, får man titta på TV på dagis?
-Nej inte på det riktiga, men det här låtsasdagiset är lite bättre än det riktiga. 

Undertiden barnen var på sitt nya bästa dagis passade jag på att jobbVABa lite. Det är ju nackdelen med "fria" jobb. De måste liksom göras oavsett. Antingen gör jag det idag, eller så ligger det och väntar på mig imorgon. Diskuterar trädgropar med en kollega. Han pdf:ar ritningar och skickar på mailen, jag handskissar frågor och förslag, tar foto och skickar tillbaks på sms. Jodå, allt är möjligt. 

Men sen lyste solen så starkt på mig genom köksfönstret att det blev svårt att se datorskärmen ordentligt. Så då gjorde vi i ordning en picnic och övergick till finVAB istället. 
Detta glåmiga ansiktet BEHÖVDE friskluften, solen, utsikten över havet. 
Och det behövde dom här två småstollarna också. Kanske inte så mycket utsikten då, men omväxlingen. 

söndag 22 februari 2015

Kämpa kämpare kämpast

Ja, ta mig tusan, vi kämpar. Idag var det solsken så vi insåg att det var dags att vara ute lite. Men med tanke på rådande omständigheter (orkar knappt tänka tanken på ett spyanfall i overall mitt ute i en skog), så höll vi oss hemma i trädgården. Innan vi hann ut hade solen förstås gått i moln men det var okej ändå. Vi hade lite picnic och försökte bota kräksjukan (tvååringen fortfarande alltså) och illamående (mamman, dvs jag, blir alltid illamående av skräck när barnen är magsjuka av blotta tanken på att drabbas själv) med nygräddade munkar från Abdos. Det var kul där och då men mamman straffades genast med halsbränna och tvååringen med diarréattack (stackarn, nu börjar hon bli riktigt medtagen). 

Så imorgon blir det väl jag två barn och kära gamla VAB igen. Kul! Om det är nån som känner att "Äh, lite magsjuka är väl inte så farligt. Det är bara veklingar som drabbas av sånt", så är vi väldigt intresserade av lite sällskap. Jaså, ni känner inte så? Okej då vet jag. Bra tänkt av er. 

Till råga på allt elände så har fjärrkontrollen till TVn här uppe i sovrummet gått sönder också. 

Tyck synd om!

fredag 20 februari 2015

Det blir nog en härlig helg det här!

Jag behöver minst åtta timmars sömn per natt. Och då menar jag BEHÖVER. 

Det har jag inte gjort på senaste tiden. Veckans två första nätter (månd-tisd och tisd-onsd) sov jag sammanlagt sju timmar, eftersom tvååringen var förkyld med någon slags helveteshosta. Sen sov jag lite knappt sex timmar natten till torsdagen eftersom jag fastnade hos den där vännen med vinglasen i handen. Och inatt sov jag ungefär tre timmar eftersom tvååringen började kräkas lagom till läggdags, och sen fortsatte med det rätt kontinuerligt under natten. 

Idag var hela familjen ledig, vi hade liksom tänkt ha sportlov, åka till Köpenhamn eller nåt. 

Det gjorde vi såklart inte, vi har gjort så lite som möjligt kan man säga. Så även om jag verkligen behövde en dusch i morse tyckte jag liksom inte att det var lönt. 

Till kvällsmaten ikväll ryckte vi upp oss lite. Jag och tvååringen, som varit pigg hela dagen, åkte och handlade. Femåringen dukade. Jag gjorde nåt sydamerikanskt inspirerat av en bild femåringen pekade på i kokboken hon fick i julklapp av pappan. Det var underbart stekt ryggbiff med chimichurri, det var bakad potatis, avocadohalvan och nån salsa och quesadillas som dukades fram. Men just när jag dukat fram allt och tänkte börja idiotfotografera det, så kräktes tvååringen på köksgolvet. Så... 

Ja, jag vet inte. Och typiskt nog har vi inför den här helgen haft fler roliga saker att välja på och inplanerade än vi normalt har på ett halvår. Men det känns inte som att vi kommer att ha den roligaste helgen på ett halvår om man säger så. 

Varning för en chockartat hemsk selfie nedan. Men den är representativ för situationen här hemma just nu. 

torsdag 19 februari 2015

Vinterns lata dumhet är som bortblåst.

Ser ni någon skillnad?

Förutom att jag ser både sur och förvånad ut samtidigt?  

Jag har varit ovanligt lat den här vintern. Efter att novemberregnen sög musten ur mig har jag fortfarande inte kommit igång med cyklandet till och från jobbet, utan det har blivit bussturer mest hela tiden, utom då min käre man släppt mig på vägen till sitt jobb. Nu är det ljust på morgonen, nu finns inga ursäkter. Så har jag tänkt i två veckor.
Skämdes när jag häromveckan träffade en före detta kollega på bussen och han förvånat utbrast:
-Va, åker du buss? Jag trodde du hade en sån där cykelblogg?
(Okej han kanske skulle läsa bloggen lite noggrannare så skulle han se att själva cyklandet är rätt underordnat här).

Men i morse hände det!

Kanske för att det skulle bli förhållandevis varmt och vindstilla idag enligt P4:s meterolog. Kanske för att jag var ensam hemma på morgonen så att jag hann med vad som nästan kändes som en spastund i badrummet (mycket tack vare den här fantastiska orchidén) och där och då återigen insåg att den där kroppen behöver röra på sig. Kanske för att jag stannade en stund för länge hos den där vännen igår och tog ett glas för mycket, så att jag verkligen behövde en dos friskluft. Kanske för att jag har slut på pengar på busskortet. Oavsett; jag gjorde det! Och nu ska jag inte hänfalla till lathet igen förrän nästa vinter. Eller nästa ösregn.

Nu är det dags för reklampaus igen!

Jag vet att du längtar efter sommaren. För då ska du hyra vår bit av paradiset!
 
Alla inlägg jag skrivit om paradiset hittar du om du klickar på etiketten #Paradiset uppe till höger på bloggens förstasida (fungerar bara på dator). Enjoy!
 
eller
 
 
 
 
 

onsdag 18 februari 2015

Sportlov!

Ja, alltså, barnen och mannen har sportlov på Österlen. Själv jobbar jag övertid. 

Fast nu har jag slutat med det och är på en slags hemma-hos-AW. Hos världens bästa kollega. Dricker mousserande, planerar dessertbuffé till jobbevent och väntar på att dillköttet ska bli färdigt. 

söndag 15 februari 2015

Kan man gifta sig med sig själv?

Jag blir riktigt kär i mig själv för att jag fixade denna superhärliga alla-hjärtans-dags-bukett till familjen. 

Och för att jag fixade denna söndagsmiddag till oss. 
Basmatiris såklart och gurka-mynta-yoghurt-side-dish. Indiska köttbullar i mild kockos-kanel-curry toppat med korriander och rostad mandel. Het tomatcurry med ingefära, gröna bönor och babyspenat. 
Glömde picklesen -kom jag på nu! 

Mello 2014 live #5

Kunde bara inte motstå en selfie till ändå. Den klänningen alltså, hatkärlek! KÄNNER mig som en sån milf i den, men när jag ser det i spegeln eller på bild är den bara sådär?
Vill också säga till mellos och mitt försvar att det är bara SÅ mycket bättre live, på plats, direkt. Stämningen!
Magnus Carlsson – Möt mig i Gamla stan

lördag 14 februari 2015

Mello 2014 live #4

Älskar att Sanna, som förra veckan hade en dåligt sittande skräpklänning, ikväll är sitt vanliga snygga jag i alla sina tre klänningar! 
"Jag vill va som duuu"

Mello 2014 live #3

Ingen mera selfie, vi tar en groupie... 

Mello 2014 Live #2

SVTs bästa stjärna, som aldrig syns i bild. Rullar så jävla fett!!! 
Han som håller ihop allt innan och under sändning, Joakim von ?

Mello 2014 LIVE!

Ja, jag är där ikväll. Ser lite ut som Union Jack, fast snygg. Det gick kanske väl snabbt dör på H&M i eftermiddags? 

fredag 13 februari 2015

Världens bästa mammor då?

Senaste veckan har en länk poppat upp i mitt facebook-flöde fler gånger. Den om att svenska pappor är världens bästa pappor. Och det är ju fina bilder, det är det.

Men alltså...  
 
"It is custom in Sweden for mothers to take the first four months of leave while their husbands take the second period." På allvar. Hur många mammor känner vi som gick tillbaks till jobbet efter fyra månader? Och det är inte alls "nomalt" att dela lika -det är ju därför jämställdhetsbonusen infördes. Och trots den bonusen är fördelningen i uttag av dagar långt ifrån jämställd.

Då har vi dessutom bara talat om uttag av dagar, som om uttaget av dagar har någonting alls att göra med hur länge respektive förälder är hemma med barnet? Det har jag retat mig på länge i debatt och statistik angående jämställdheten i föräldraledighet. Har man helt glömt bort det lilla faktum att man kan vara ledig UTAN att plocka ut dagar? Något alla som har råd överhuvudtaget gör, i stor omfattning. Och eftersom det fortfarande är så att pappan är den som tjänar mest i de flesta familjer, förlorar man mer på när pappan är hemma med barnen än när mamman är det -när man plockar ut föräldradagar såklart, men ännu mer när man inte gör det. Det är ännu sämre med den faktiska jämlikheten än den statistiska.

Sen skulle man kunna fortsätta genom att titta på uttag av VAB-dagar. Är det jämnställt? De som går ner i arbetstid för att barnen ska slippa vara på dagis tio timmar av dygnets 14-15 vakna timmar, är det mest pappor? (Nej, det är inte heller något som man måste, och absolut inte något som alla har råd med. Men dagishetsen FINNS där -jag jobbar 80% och ändå är mina barn minst en gång i veckan sist att hämtas.) 

Med detta vill jag komma fram till två enkla saker:

1) Titeln på artikeln borde vara Swedish parents are the best in the World. Och bara på var tredje-fjärde borde det vara en pappa, resten borde vara en mamma. Frågan är väl om någon skulle vara intresserad då. Det kunde vara jag som satt och tittade på när barnen lekte på den högra bilden (min dotter har en sån där svamppall i sitt rum). Men skulle 31 tusen människor dela den artikeln? Troligen inte och det är ju trist. Det är fortfarande uppseendeväckande med bilder på pappor som gör vardagliga saker med sina barn, även i kretsen av mina svenska vänner. Det är ännu tristare.
 
Bilderna har jag helt olovligt stulit från artikeln. Fotograf Johan Bävman.
2) Tack Sverige för vad som ändå är VÄRLDENS bästa föräldraförsäkring.

Laleh – Mamma

torsdag 12 februari 2015

En riktigt trevlig liten kvarterskrog.

Om jag åker buss hem från jobbet möter jag detta när jag kliver av. 

Den här restaurangen är på inget sätt sämre än någon annan svensk kinakrog. Okej, lite i slitnaste laget är den ju, men ändå. Helt okej i sin genre. 
 
 
Men jag önskar så att det vore något helt annat. 
 
Ett ställe där man kunde slinka in obemärkt och glida upp på en barstol och beställa ett glas mousserande att dricka snabbt, som en liten lyxig paus innan  dagishämtningen nån gång emellanåt när jobbdagen varit riktigt kärv. Där man kunde parkera ungarna vid nåt legobord medan man själv satt uppflugen på en stol med en cappocino och en tidning. Kanske kom en granne förbi som man började spräka lite med, kanske var man bara ensam en stund, och tittade på något annat än diskbänken hemma när man drack det där kaffe. Eller så myser man ner kidsen i en filmsoffa längst bak i lokalen medan jag och min man kurade över ett bord med rund marmorskiva med en flaska rött och en osttallrik mellan oss. Eller där hela familjen kunde bänka sig för en söndagsmiddag med gratis glass till barnen, eller där vi kunde inta en något mer uppippad variant av fredagsmyset än taco vid köksbordet.
 
Om jag öppnade ett sånt ställe här, visst skulle ni komma då? Minst en gång i veckan va?
Deal.
 

tisdag 10 februari 2015

Det går fort nu!

Hej vad det går mellan pa👯ar och lår hette det när jag var liten. Idag passar det sig bättre med Hej vad det går mellan vinter och vår! 

Inte för att det är någon nyhet direkt (det är cirka 37e gången jag upplever det), men det går fort nu. Eller rättare sagt, det kommer fort nu, ljuset.
http://www.hd.se/nyheter/sverige/2015/02/10/nu-blir-dagarna-snabbt-langre/
Som att få livet åter. 

Idag var klockan nästan 17.30 när jag fångade den här spektakulära solnedgången. 
Men inte är det så mycket vår att jag vaknat ur vinterdvalan? Nej. 21.33, jag önskar er -Godnatt! 

måndag 9 februari 2015

Dagens filmtips.

Eftersom vi inte har några skruplet angående illegal nedladdning, ser vi ganska mycket film. Det mesta som kommer ut och som verkar sevärt. Det betyder att min man som inte går och lägger sig vid niosnåret ägnar vardagskvällarna (de kvällar han inte jobbar) åt riktigt usel blodspäckad action. Och att vi ägnar rätt många fredags- och söndagskvällar åt att se filmer vi båda tycker verkar intressanta.

Igår såg vi Birdman. Alltså, den har blivit så hypad av journalister, rosad av kritiker och högt betygssatt på IMDB (http://www.imdb.com/) att jag hade ganska höga förväntningar. Jag vet, det ska man aldrig ha, men jag hade det.

Vilket mög.
-Så illa var det väl inte sa min man.
-Vad är det som du tycker var bra med den då, frågade jag.
-Den var ju... välspelad iallafall?
Välspelad. Ja, det kan jag gå med på.

Om ni vill lägga två timmar av ert liv på något med lite mer spänning så rekommenderar jag istället danska Fasandraeberne, eller Brad Pitts Fury.
Vill ni se något ännu blodigare (som passer tio döda inom fem minter-kriteriet, ett för min man tydligt kvalitetsmärke), men ännu mindre realistiskt, och som känns ganska mycket som en film som är gjord efter ett datorspel, så kan ni se John Wick med Keanu Reeves. Annars kan ni låta bli den.

Vill ni se ett romantiskt kostymdrama med ytligt politiska ambitioner, "inspired by a true story" (inte ens "based on" utan "inspired by" märk väl) så kan ni se Belle.

Vill ni se mer "inspired by (eller var det based on?) så kan ni se The Butler. Återigen hade jag högre förväntningar än vad filmen orkade leva upp till så vi stängde av efter lite drygt halva och sa att vi skulle se resten nästa dag. Det var väl en tre veckor sen.

Vill ni se en film som faktiskt överträffade mina (i och för sig lågt ställda) förväntningar så ser ni Grace of Monaco. Varning, det är svårt att låta bli att störa sig på att Nicole också har fallit till föga och går mot en full duckface.

Kanske vill ni se något som boostar vårt nordiska ego (Mads Michelsen och Mikael Persbrandt i huvudrollerna), passerar döds-kriteriet enligt och ändå är bra så kan ni se Westernfilmen The Salvation.

Om ni vill se en indisk film som inte är Bollywood-dansig så kan ni se den ganska söta men lite långsamma The lunchbox.

Sugen på fransk film, och två timmar på en segelbåt på havet? Då tycker jag att "En Solitaire" är något för dig.

Också helt sevärd men inte lika bra (det blir trots allt lite enformigt med bara en skådespelare och nästan helt utan dialog) är Robert Redfords All is lost något för dig.

Och en tredje film för två timmar på havet -men i en helt annan kategori är den oväntat spännande och gripande Captain Phillips

Är du matlagningsfixerad och vill ha lättsam underhållning i knappt två timmar så kan du se Chef.

Vill ni se en av de bättre filmerna jag sett på länge så ska ni se The Homesman. De flesta filmer är förutsägbara, den här är inte det -gång på gång gissade jag fel. Otroligt eländigt och rått det hela, men förförande vackert filmat. Hade kunnat hänga vilken bildruta som helst på väggen i ram. Men i denna åsikt får jag inte bara medhåll -smaken är som baken. Här är någon som tycker lite annorledes kan man säga.
http://kulturbloggen.com/?p=89012
Å andra sidan ger de En natt på museet 3 en fyra, så jag vet inte jag, om kulturbloggen och jag är ense om mycket.

Okej, då har ni att göra närmsta tiden. Mottips -Ja tack. Tills dess att era mottips haglat in ska jag se Grand Budapest Hotel, som jag på något märkligt sätt lyckats undgå tills ikväll.

Marco Beltrami – The Homesman Main Title

lördag 7 februari 2015

Vad annars?

Självklart hade jag paljett-ormskinns-fodral-kjolen ikväll. What else?!

Mellopremiär!

Är det mellopremiär så är det! 
Drinkar till alla! 


Stylade partymellobrudar, glittrigt nagellack på alla! 


Men alla ville inte ta på finkläderna.


Det var dans så det stog härliga till. 


Och rätt låtar gick vidare!





Vem vill bli miljonär?

Ska jag svara tycker ni?

Bestialiskt.

Varning för blodtörstiga småbarn i genarpstrakten. Hittar en halvsmält snögubbe vid rastplatsen. Tar varsin pinne, doppar i den i en närbelägen vattenpöl och gör sitt bästa för att såga itu gubben helt. Hinner inte riktigt färdigt utan tvingas lämna platsen under högljudda protester protester och med mordisk blick. När vi är på väg runt en krök vänder hon sig om, kastar en sista blick på den stackarn, och skrattar teatraliskt och elakt:
 -Hahaha. Snart kommer sommaren snögubbe, och då är du död på riktigt! Hahaha! 
Tycker synd om snögubben men önskar ändå atthon får rätt så snart som möjligt. 

torsdag 5 februari 2015

Man måste göra något för att det ska bli något.

Återigen bevis på att det är helt upp till en själv att ta tag i saken.
 
Planeringsdag på dagis. Det vill säga stängt. Det vill säga "tvungen" att ta semester när ingen annan är ledig och när vädret inte är vad man önskar sig. Och inte tillräckligt lång ledighet för att åka iväg, fly kyla och mörker. 

Hög risk, med andra ord, för en dag som bara blir en enda gråsörja, en trött innedag, ett glåmigt mellanrum mellan helgen och arbetsveckan. 

Men si det gick vi inte med på. Vi hörde av oss till bästa grannarna, som med kort varsel var med på banan. Vi packade matsäck och utekläder på varsitt håll och möttes vid bilen för utflykt!

Det var inte så långt i kilometer räknat, men ändå en tillräckligt långt för att vara en spännande heldagsutflykt! 
Till slottsparken åkte vi. Lekte nästan helt ensamma på den vanligtvis så överfulla sagolekplatsen (som vi av just den anledningen i vanliga fall undviker). I något som om man är på riktigt förlåtande humör skulle kunna kallas solsken. Hade picnic med kaffe och varm choklad och vispgrädde och allt. 

Gick på promenad genom parken och tittade på fåglar, kastade pinnar från en bro och gick på upptäcksfärd i visningsträdgårdarna i Slottsträdgården. 

Gick på Malmö museer och tittade på uppstoppade djur, en lagom lekvänlig utställning om människan och naturen, en rätt tråkigt producerad utställning med grodfotografier, och den på tok för dåligt belysta leksaksutställningen i de iskalla slottsdelarna av museet. Och åt som avslutning några picnicpepparkakor i foajén innan vi drog på oss overallerna och gick ut i det iskalla igen och promenerade tillbaks till bilen med barn som nu var hungriga, trötta och gnälliga. 

Men det gjorde inget med lite gnäll på sluttampen. Vi hade ändå redan gjort dagen värd ledigheten. Så vi unnade oss att efter hemkomsten ägna återstoden av dagen åt att med blossande kinder somna i soffan framför trettioelfte visningen av Frost. 



söndag 1 februari 2015

Älskar stora barn!

Igår morse väcktes jag kvart i fem av att tvååringen stog vid min säng och sa "ixa älling". Men se det tyckte jag inte var okej. För mig är klockan sex en magisk gräns. Det är på inget sätt kul att gå upp klockan sex, men det är okej. Det är morgon. Kvart i fem är inte morgon, det är typ natt. Och nu när hon fyllt två tycker jag att jag inte längre ska behöva gå med på vad som helst, så jag bara VÄGRADE fixa välling, vilket naturligtvis möttes av högljudda protester. Då ställde jag henne i trapphallen och väste "-Ska du skrika och vara vaken så får du gå ner där nere".
 
Det hade jag inte mycket för, för i 40 minuter (!!!!) stog den envisa ungen  kvar där. Tyst visseligen men jag kunde naturligtvis inte somna om utan låg och oroade mig för att hon skulle somna stående och ramla ner för trappan.
 
Så vid halv sex bar jag ner henne till soffan i vardagsrummet och satte på Frost, men vägrade fortfarande göra välling, och gick upp till min säng igen. Varpå hon började gasta igen, och fortsatte med det där nere i soffan i en kvart tills hennes storasyster kom gående in i mitt rum och sa "-Mamma, jag är vaken nu, jag kan ta hand om henne". Sen stängde hon dörren till mitt rum och tassade ner till systern som genast blev tyst.
 
Då lyckades jag somna om och vaknade lite över sju av att femåringen väckte mig och sa att frukosten var färdig. "-Men äppeljuicen är slut så jag har hällt upp vatten istället för vi tycker ju inte om äppeljuice jag och lillasyster. Och jag hittade inte smörgåstallrikarna. Och jag hällde inte upp ditt tevatten det är kvar i kokaren och tände inte ljusen för det får jag väl inte själv. Men jag har lagt fram tändaren. Kanske blev lillasysters o'boy lite för varm. Dom var lika länge i micron så jag vet inte varför det blev så, men jag kan hjälpa henne att blåsa på hennes." Den älsklingen alltså!
Notera, tallrik under tekoppen, för det ska det vara när man dukar fint, och tepåsen där på kanten.