måndag 31 mars 2014

Lilla bröllopsresan. Del I. Prolog.

Det förekom ju alltså ett bröllop här i höstas. Ett fett och festligt och fantastiskt sådant. Jag har lovat vissa att återkomma mer i detalj till det här på bloggen och det kommer jag kanske att göra så småningom hoppas jag. Kanske för att fira ettårsdagen, vad vet jag. Iallafall. Eftersom vi inte är särskilt välplanerade, bestämde vi oss i början av juli för att genomföra det -i mitten av September. Ganska snäv tidsram tror jag att de flesta håller med om, för ett bröllop som ändå skulle visa sig ha 60 fabulösa gäster. (Nå, själva förlovningen ägde till min stora förvåning och glädje rum på en parisresa våren 2011, så det var inte en total chock att ett giftermål ändå var på tapeten, men dock.)
 
Inte heller är vi, vilket kanske framgått redan, särdeles ekonomiskt sinnade, så någon budget för detta event hade icke jobbats ihop, än mindre sparats ihop. Vi tänkte icke nedlåta oss till att göra våra gäster, eller oss själva, besvikna genom att ha något jävla mesbröllop, utan här skulle festas med glans och dans. Så skedde, och även om budgeten kunde hållas mycket snäv tack vare en väldig massa hårt jobb och en väldig massa hjälp från en väldig massa älskade människor, rymdes i denna budget ingen bröllopsresa. Alls. Och en sån vill man ju ha? Vi nedlät oss därför ändå efter en viss tvekan att önska oss inte saker, utan bidrag till en resa. Så utöver en väldig massa snajsiga viner, som vi sneglar lystet på i vinhyllan i källaren då och då men ännu inte nänts röra mycket av, fick vi också förvånansvärt mycket pengar.
 
Vi drömde om New York (där min man varit ett flertal gånger, men aldrig jag) och Singapore och Bangkok (där vi varit tillsammans och haft det härligt), men insåg att tiden finns inte riktigt när man har två barn i dagisålder och det på varje lapp från dagis står "lediga föräldrar betyder lediga barn". Att tvinga sin mor att ta ett antal semesterdagar för att passa våra barn när vi är på bröllopsresa är ändå lite väl magstarkt. För att inte tala om att lämna ettåringen och fyraåringen utan föräldrarna i nån vecka eller så.
 
Vi bokade redan innan jul in en långhelg som hölls tom i kalendern, med barnvakter alerta. Så talade vi mer sansat om Paris och Prag. Om Dublin och Dubrovnik. Om Berlin och Barcelona. Men kunde inte riktigt bestämma oss. Sköt beslutet framför oss och rätt vad det var var helgen bara drygt en vecka bort.
"Ikväll efter kvällmat och barnnattning är det vi som sätter oss och bokar en resa, första bästa, bara VI kommer IVÄG." Så sa vi på torsdagskvällen för drygt en vecka sen. Och sen vet ni ju vad som hände. Vi hittade en koppa och en koppa till. Och att sätta sig på ett flyg och vara borta tre dagar och lämna barnen hos mamma när minste ett, potentiellt två, av dem har vattkoppor känndes inte aktuellt.
 
Så vi bokade ingen resa utan bidade vår tid, höll barnvakten informerad och alert. När helgen närmade sig och koppans koppor började mattas av och hon fortfarande var vi god vigör i övrigt, och fyraåringen fortfarande inte hade en koppa på kroppa, bokade jag resolut in oss på en bröllopsresa till Köpenhamn en natt. Bättre än inget, vem vet när vi får tid igen?
 
Så på fredagen packade jag ihop barnen för en helg hos mormorn. Jag packade mina citykläder, mina höga klackar, mitt röda nagellack och min negligé, och körde med bilen fullastad (alltid, spelar inge roll hur kort stund vi ska vara borta!) norrut den lilla biten till Helsingborg, den underbara staden. Hade en fin dag med barnen på Fredriksdal. Åt lammstek på kvällen med mamma. På lördagsmorgonen tog jag mina saker, vinkade till barnen och åkte båt till kontinenten för att möta min älskade i Köpenhamn, dit han skulle anlända med tåg från Malmö. Det var en härlig känsla.
En härlig känsla. Och det var ingen dålig dag att åka över havet till sin bröllopsresa.  





söndag 30 mars 2014

Copenhagen street art

Vesterbro.
 
Plocke-pinn.
 
Drake
 
Ovänner.
 
Drakfisk.
Byggplats.
 
Raka vägen.
 
Karneval.
 
Bra pärlplatta.
 

lördag 29 mars 2014

Mot kontinenten!

Och mot en mycket liten bröllpsresa.

Lägger mig här på däck och solar en stund.
Nu kastar vi loss.

torsdag 27 mars 2014

Bra att ha.

Det finns vissa i bekantskapskretsen som kanske tycker att vi är lite horders, jag och min man. Inte så lite kanske. Vi har bott i huset i snart fyra år och vi har fyllt källaren och vinden nästan till bredden redan. Det råder köpstopp men vi kan inte riktigt låta bli att shoppa lite till. Men framför allt så är vi är lite för sentimentala. Använder uttrycket "bra att ha" lite för ofta. Har lite för svårt att slänga saker helt enkelt.

Så när jag hade lagt över pärlorna jag hittade på loppisen här förleden (som jag skrev om här; http://designvardag.blogspot.se/2014/02/jag-har-inte-slutat-ga-pa-loppis-om-ni.html ), i en burk mer lämplig för ändamålet (dvs en burk där locket inte ramlar av om man vänder upp och ner på burken, det händer nämnligen lite för ofta här), hade jag ändå jätte-jättesvårt att bara slänga den fina asken sådär hux flux. Så den har legat i den allmänna diverseruppsamlingskorgen i köket sen dess. Men igår var jag på Ikea minsann, och hepp vad jag hittade. En sån där ram med djup. Och nu förstår ju alla att det var en väldig tur att jag sparade asken. Titta så fint till något av barnens rum! Jättebra att ha.

Att lära sig bemästra livets svårigheter. Ettåring-mamma: 2-0.

Ettåringen har lärt sig bemästra ett av livets svårigheter: hur man tar sig upp för en trappa.

Nu sitter jag här och försöker så gott jag kan att bemästra två av livets svårigheter, den att lita på sina barn och den att inte oroa sig för dem.

Det är väldigt svårt att lita på henne just nu. Det är helt tyst där uppe nämligen. Jag misstänker att hon just nu antingen har hittat sin storasysters tuschpennor och använder dem för fullt, fråga mig inte på vilket underlag. Eller att hon stormtrivs ihop med papperskorgen på toaletten. Men jag ska lita på henne en liten stund till innan jag kollar.

Jag oroar mig för att det inte kommer att vara tyst däruppe så länge till. Utan att det snart kommer en ettåringen ner för trappan med ett brak och huvudet före. Hon har nämligen inte helt lärt sig bemästra konsten hur man tar sig NER för en trappa. Den oron kommer jag inte att bemästra särkilt länge till. Ger efter typ NU.

 
Fotnot. Hon satt på en stol i sitt rum med sin storasysters barbapappa-pussel utspritt runt sig. Jag kunde alltså lita på henne och behövde inte oroa mig.
Ettåring-mamma: 2-0.

onsdag 26 mars 2014

Vi är faktiskt två om det här!

Idag är det städdag. Och då hjälps vi åt, koppan och jag. 

Jag städar i vardagsrummet och hon plockar fram lite grejer i köket. Där jag nyss hade städat. Så att jag har något att göra liksom. Gött att vi kan hjälpas åt. 

tisdag 25 mars 2014

Våffeldagen.

Det här är dagen som gör att vi varje sommar åker till bonnen i Flädie och plockar jordgubbar, som vi sen gör sylt av. 

För när man inte orkar göra "riktig" våffelsmet utan, som vanligt, hänfaller till pulver på påse, då är det himla gött att kunna plocka fram en burk med hemmagjord sylt iallafall. Och gott.

Nej, det är inte sprutgrädde idag, det är handslagen. 
 

Glamourmamman!

Jepp igår var det min tur. Igår fick jag lite revansch på barnsjukdomarna.

Pekkanini – Going to the Movies
Vi hade fått biljetter och inbjudan till premiärfest till filmen 10 000 timmar. Hade sett fram emot en kväll ute med min man, men eftersom allt var som det är så fick han stanna hemma med lilla koppan. Jag fick istället äran att ta med mig kära kusin. Det är allt lite yeah! att få måla naglarna och sminka sig. Funderade mycket över vilken klädsel som var lämplig men kom fram till att det är lite av en lågbudget-film i lågbudgetstaden Malmö, så jag lämnade galaklänningen hemma. Funderade lite på någon annan klänning men landade i svarta byxor och det var ungefär lagom nivå. Jag var ändå mer uppfixad än många andra. Två stackars tjejer kom i glittriga långklänningar och det tror jag att de ångrade lite, de stack verkligen ut som överklädda. Samtidigt tråkigt tycker jag. Att folk inte orkar klä upp sig ens när det går på en premiär med tillhörande fest?  Om alla bara ska stå där och försöka se ut som att "det här är väl inget speciellt det här händer mig varje dag" och spela oberörda, varför går de då ens dit. Varför inte ta tillfället i akt att göra det lite piffigt? Men kanske är det så att det händer alla andra varje dag, det är bara jag som är i desperat behov av lite piff och glamour.

 Ändå ville de gärna trängas lite när insläppet väl öppnade. Trots att bubblet därinne säkerligen räckte gott och väl till alla.

Innan vi fick se filmen fick vi höra lite tal, bland annat av Jonas Sörensson, producent från producentbolaget Way kreative films, alla som på något sätt medverkat vid skapandet av filmen fick ställa sig upp och få applåder, det var väl ungefär en femtedel av publiken. På platserna fanns godispåsar (sura och salta S)och läskeblask. Det är ju en trevlig gest men känns samtidigt lite fånigt.

Undertiden står regissör och manusförfattare Joachim Hedén där och förbereder sitt tal. Även han tackar såklart alla och sådär. Jag kan inte släppa känslan av att det är lite småttigt det hela, lite släktträff. Inte alls samma känsla som jag trodde skulle råda på en röda-mattan-premiär. Kanske har jag tittat lite för mycket på mingelbilderna i Svenska damtidning, jag vet inte.

Samtliga talare gjorde rätt så stor grej av att filen är gjord och utspelar sig i Malmö, det är ju så ovanligt och så fantastiskt. Men samtidigt. Hade jag inte vetat att det var i Malmö så är det tveksam till om det hade märkts. Ingen av skådespelarna pratade skånska, om man säger så. Men det är lättare att upptäcka sånt som man i andra filmer inte tänker på för att man inte känner igen miljöerna, men som säkert alltid förekommer. Till exempel den scen som utspelar sig i bilen. Två av huvudpersonerna har en konversation i en bil. När dom filmar honom åker bilen på Amiralsgatan, Folkets parks entré, Amiralen och Karlskronaplan passerar utanför rutan. När dom filmar henne är det INTE Amiralsgatan som passerar utanför rutan. Och när scenen är slut och bilen stannar så befinner de sig på Dockplatsen. Man åker inte på Amiralsgatan ut från stan för att hamna på Dockan. Irriterande detalj, men som sagt säkert inte ovanligt på film.

Efter filmen ombeds vi sitta kvar och så kallas skådespelarna upp på scen för att applåderas och få en blomma. Dock hade "tyvärr" ingen av filmens tre största skådespelare tid att komma just ikväll, men vi applåderade dem ändå i deras frånvaro.


Efteråt var det alltså premiärfest på Grand Öl&Mat. Det var ost och korv och oliver och potatissallad. Det var några glas dricka. Det var först folket från biosalongen och känslan av att sitta mitt i en stor företagsfest, där vissa hade hela familjen med sig var rätt stark. Liksom känslan av att inte passa in, eftersom jag jobbar ju inte på det företaget. Men vi försåg och oss och satt och snackade.

Efter ett tag blev det lite tommare i lokalen men hux flux fylldes lokalen på igen, med lite andra människor. Lite såna som inte är särskilt intresserade av att befläcka sitt rykte med att gå och titta på en svensk komedi, men rätt intresserade av att hänga på efterfesten och dricka rödvin och prata allvarligt om film och kindpussas lagom flamsigt med andra i "branschen". Inte för att jag kände mig särskilt hemma bland dom människorna heller men det blev ändå lite lättare att slappna av då. Och så hade jag ju druckit tre glas rött. Kusin och jag hade mysigt, pratade om ditten och datten. Simon Svensson underhöll med något litet Stand-up nummer. Stand-up är supersvårt. Fallet är så väldigt högt och det går så snabbt, från det att ett skämt går hem och alla skrattar glatt och hjärtligt, till nästa som inte går hem alls, alla blir lite tysta, sitter och skruvar på sig.

Där bakom buffén siktade vi Moneybrother. Eller Anders Wendin som han ju heter, och numer också kallar sig. Vad är förresten grejjen med det där, att först sjunga på engelska under ett taget artistnamn och sen ändra sig och börja sjunga på svenska under eget namn. Att inte våga stå för det man gör innan man redan slagit igenom på något sätt? Nä, jag ska inte ge mig in i den debatten för jag kan inget om musik. Iallafall, han var helt klart kvällens största famespotting-objekt, och han hade inte ens något med filmen att göra.

Filmen då, undrar ni nu, hur var själva filmen? Hmmm. Jag vill liksom inte vara illojal mot 10 000 timmar, jag hade ju ändå en härlig kväll på dess bekostnad. Men jag vill kanske inte att ni ska rusa iväg och köpa biljetter till den allihop om man säger så. Ni kan väl hyra den på DVD sen?

Jag var inte alls så sur som jag ser ut här på bilden.


Anders Wendin – Lämna lampan på
Moneybrother – Reconsider Me

Hello Saferide – My Best Friend
Säkert! – Någon gång måste du bli själv

September – Resuscitate Me - radio edit
Petra marklund – Sanningen

måndag 24 mars 2014

Lördagspasta.

Man tager vad man haver.
 
Till två personer tar man till exempel:
1 chili (som legat lite för länge i fruktfatet och väntat på att bli använd så att den är helt upptorkad. Det gör inget. Den är bara lite starkare då).
1 gäng råa scampi (som man hittar i frysen. Kanske är de miljömärkta, kanske inte)
3-4 vitlöksklyftor (hade inte dom också varit helt upptorkade så tror jag att resultatet hade blivit ännu godare. Om möjligt.)
1/2 burk krossade tomater (som står i kylskåpet, överbliven från en liten liten köttfärssåssats du gjorde i förrgår till exempel)
1 rejäl knippa persilja (det har man nämligen alltid i kylskåpet om man bor så nära Abdos och Lucu som jag gör)
1 dl vitt vin (jag menar det är lördag. Boxen var ändå öppen.)
 
 
 
Finhacka chili, skiva vitlök tunt. Hacka persiljan grovt. Dela eventuellt räkorna.
Stek vitlök och chili i rejält med olivolja, se upp det får inte brännas och det är lätt hänt med tunt skivad vitlök.
Häv i tomaterna och vinet och låt det hela koka rätt kraftig i sisådär en fem minuter. Salta, svartpeppra och smaka av.
Häv sen i räkorna och persiljan och en rejäl klick smör. Låt det koka upp sådär så att räkorna precis ändrar färg. Blanda ner al dente-kokt-spagetti, och låt det simma ihop sig någon minut. Ät genast. Dvs ha barnens mat, i vårt fall korv stroganoff, färdig när du börjar med dom vuxnas mat.
 
Man kan servera med parmesan och citron om man vill. Man bör dricka av den där vita boxen till. Nu vet ni vad som gäller på lördag. Det är inte så långt dit som man kan förledas att tro en måndagmorgon.
 

söndag 23 mars 2014

Man ska ska ge saker en chans innan man dömmer.

Det ska man. Jag försöker inte minst predika det för barnen vid matbordet. Till min lycka hittade fyraåringen ett klipp på Bolibompasiten för några dagar sen med nån som sjunger ungefär
"Du måste smaka på nåt
för att veta om det är goooott!"
på ett mycket medryckande och svängigt sätt. Samma kväll var det en för henne mycket suspekt och okänd gryta som serverades. Då sjöng hon lite på den där sången och sa: "Jag ska smaka iallafall, annars vet jag ju inte om det är gott." För en sekund känndes det lite som att jag vunnit en miljon på Triss.
 
Men nu ikväll sitter jag här och håller på att bli Blogoholic efter att ha kollat runt på diverse intressanta bloggar som är med i Blogg100-utmaningen. I bakgrunden står Talang på. Och jag dömmer det. Trots att Gynning, som jag brukar älska är med, så dömmer jag det stenhårt. Jag är, utan att ha sett en enda sekund, redan (eller kanske just därför) helt övertygad om att det programmet är ett av de sämsta som kommer att sändas i år. Och då går det ändå rätt så mycket skräp på Tv.
 
Carolina, jag är ledsen.
Wilmer X – Tur och talang
Köza – Ge Dem En Chans
Tomas Ledin – Inte en chans

lördag 22 mars 2014

Inte fullt så romantiskt nu som då.

Häromdagen gick jag en sväng i solskenet. Kom till en plats jag normalt cyklar förbi varje dag på väg till och från jobbet. Som är en av anledningarna till namnet på den här bloggen. För den här platsen får mig att tänka.
Ett halvår senare.

En ödetomt, ett hål i staden. I den nya vårsolens, föga smickrande, starka ljus dammig, skräpig, trött. Det kallas stäppen. Kan i försommarskrud vara helt ljuvlig. Kommer att bebyggas om några år, men jag kommer alltid att minnas just den här platsen.
Såhär kan det också se ut.

Den här promenaddagen råkade vara den 14:e mars. Ett halvår sedan jag och min man gifte oss. Och på den här platsen tog vi merparten av våra bröllopsbilder. Det finns ingen som kan göra mig så ledsen, besviken, frustrerad, förbannad som han. Och heller ingen som får mig att känna sån avgrundsdjup längtan som när vi är ifrån varandra, får blodet rusa i kroppen när jag ser honom. Har fortfarande aldrig mött en mer attraktiv och intelligent man än honom. Ingen får mig att känna mig så vacker och underbar som han, när han ser på mig. Tack för att du vill vara min man!

Katrina & The Waves – Walking On Sunshine
 
The day of all days.
Foto: Jonas Persson.
 

fredag 21 mars 2014

Att bli behandlad som en knarkare...

...i jakt på herion. Det är inte kul. Det är så jag känner mig varje år när jag stolpar iväg till vårdcentralen och ska försöka få ut årets dos av medicin.
 
Jag har varit pollenallergisk i ganska exakt trettio år. Haft varierande besvär och varierande mycket besvär. Ibland är det ögonen som rinner och kliar, vissa år är det näsan som korkar igen och/eller rinner och/eller kliar. I år kliar det också i halsen och jag känner mig på svullen i hjärnan mest hela tiden. Ibland får jag lite astma. Om jag går barbent i högt gräs får jag garanterat utslag, om jag ligger lättklädd på en gräsmatta utan någon filt likaså. Men värst av allt är tröttheten. Det är som att hjärnan är svullen. Man är liksom hela tiden utmattd sådär så att det är lite svårt att fokusera på någonting. Kan somna sittande vid skrivbordet på jobbet. Detta har naturligtvis inte förbättrats sen jag blev småbarnsmamma, men till mitt försvar kan jag säga att det var likadant i flera år innan jag fick barn.
 
Ett tag när jag bodde i Helsingborg hade jag en läkare som var förstående och skrev ut en kortisonspruta på förfrågan några år i rad. Sen jag flyttade till Malmö hade inte varit så lätt. Dels eftersom oavsett vilken vårdcentral jag varit skriven på så träffar man olika läkare varje gång man går dit. Dels eftersom malmöläkare generellt verkar vara mycket misstänksamma mot att pollenallergi faktiskt kan vara en sjukt störig sjukdom. Alltså långt bortom "det kliar lite i näsan ibland på våren". Jag hade hört talas om hyposensibilisering, alltså att man liksom ska vänja kroppen vid det man är allergisk mot genom att vecka för vecka spruta in lite lite av allergenet, i allt högre doser. Efter mycket mycket tjat skrev min husläkare en remiss till allergimottagningen. Det bekräftades att jag är mycket allergisk mot björk- och gräspollen och jag fick påbörja behandling. Tyvärr hann jag bara med det i ungefär tre månader (en behandling som kan pågå i över ett år), innan jag vid ett besök fick en rätt seriös anafylaktisk chock (seriös som i blev medvetslös, vaknade till lite några gånger och hörde "nej, fortfarande ingen puls, unget blodtryck", tuppade av några gånger till och vaknade till lite mer efter ett tag med ungefär åtta läkare runt sängen, varav en med laddad defibrilator just beredd att ge mig en liten kyss). Efter det fick jag stanna över natten för observation, komma tillbaks och lämna blodprov som dom kunde forska på, fick två biobiljetter som tack, och sen ville de inte veta av mig mer, att fortsätta behandlingen var liksom uteslutet.
 
Så efter det fortsatte kriget mot läkarna på vårdcentralerna. Ibland får jag det jag vill, ibland inte. Aldrig någonsin utan en lång utläggning om att detta är ju en stark medicin som har många biverkningar (att min sjukdom också har tradiga verkningar verkar gå dem helt förbi). Aldrig någonsin hitintills utan att i någon månad prova olika kombinationer av andra mediciner. Aldrig någonsin har de fungerat. En del år blir det så att jag bara ger upp, lever med det. Jag menar hur många gånger ska man orka bråka med sköterskan som svarar i telefon för att få en tid, ta ledigt från jobbet, betala ännu en avgift (visserligen väldigt subventionerad vilket jag är mycket tacksam för), och bråka med läkaren för att få det man vill? Inte oändligt många gånger faktiskt. På senare år har två graviditeter respektive ammningssommrar gjort hard core medicinering omöjlig.
 
Men i år. I år tänkte jag banne mig inte ge mig! Vid vilken annan sjukdom tvingar man patienterna att, varje år, leka försökskanin med olika mediciner som patienten redan har provat? No way, aldrig mer. Så jag ringde i början av februari när jag kände att nu drar det igång. Fick av den mycket misstroende sköterskan i telefonen en tid till idag, 21 mars.
-Det finns ju väldigt många receptfria läkemedel du kan prova så länge. Jag rekommenderar xx och xx.
Thanx for next to nothing. 
 
Har alltså sedan dess provat kombinationen dubbel dos receptfria tabletter och receptfritt nässpray. Och levt med abnorm trötthet, kli i halsen och en näsduk typ konstant i ena handen. Och har sedan dess i huvudet formulerat det här inlägget men hoppats att jag skulle slippa skriv det. Men nu sitter jag alltså här och gör just det.
 
Åkte idag till läkaren på utsatt tid. På förhand mentalt rustad för krig, beredd att kämpa. Med vattkoppan och fyraåringen. Blir inkallad till en läkare. Hon frågar vad jag behöver hjälp med. Jag förklarar vänligt men bestämt att jag är pollenallergisk och att jag vill ha kortisontabletter.
-Har du provat receptfria mediciner?
Invärtes suck.
-Ja (annars skulle jag kanske inte sitta här).
-Vad har du för besvär.
Jag förklarar så gott jag kan. Det här med tröttheten och den svullna hjärnan är det som läkarna verkar ha svårast att förstå, vilket är trist eftersom det som sagt är det som är stösta problemet för mig. Hon frågar lite mer och jag berättar lite mer. Om olika besvär och behandlingar, om min lilla sejour på allergimottagningen och så vidare. Hon förklarar vänligt men besämt för mig allt det som rätt så många läkare före henne har förklarat för mig om den medicin jag efterfrågar. Hon börjar fråga mig vilka olika antihistaminer, nässprayer och ögondroppar jag har provat (dvs alternativ till det kortison jag vill ha). Jag säger vänligt men bestämt:
-Jag har varit pollenallergiker i runda slängar i 30 år. Det är nästan lättare att berätta för dig vilka mediciner jag inte har provat. Om det har kommit några nya bra mediciner de senaste tre åren (dvs sen senast jag var hos läkaren angående detta) så har jag inte provat dem, men gör det gärna. Har det det?
-Nej.
Nu byter hon linje.
-Har du gått upp mycket i vikt under dina graviditeter?
-Nej. Första gången 12 kilo och andra gången 11. Jag var överviktigt redan innan mina graviditeter men det jag gått upp i samband med barnen har jag gått ner inom två veckor efter för lossningen, båda gångerna.
-Har du anlag för diabetes? Har du haft problem med sockret under graviditeterna till exempel?
-Nej.
Hon börjar förklara för mig biverkningarna av medicinen. Jag börjar tappa tålamodet (så även mina barn som leker inte så stillsamt på golvet bredvid mig).
-Vill du inte skriva ut medicinen så säg det. Vill du att jag ska prova något annat först så säg det, då kan vi göra det. Jag förstår bara inte varför jag ska behöva göra det varje år?
-Är du frisk för övrigt?
Jag funderar över vart hon vill komma med den frågan.
-Ja. Det har du redan frågat mig. Du antecknade svaret där.
Pekar på hennes papper.
-Alltså jag uplever ett väldigt motstånd från dig. Är det några problem?
-Ja, problemet är att jag upplever ett motstånd från dig. Ett motstånd att skriva ut den medicin jag vill ha. Precis som jag upplever det motståndet varje gång jag efterfrågar den. Det är rätt så tröttsamt faktiskt.
Tårar i ögonen. Detta är ovärdigt.
-Jag tycker iallafall att du ska besöka allergimottagningen så att man kan se om det finns något annat man kan göra.
-Visst, gärna.
-Jag skriver ut ett recept till dig. Du får lämna ett blodprov för att kolla sockret innan du går. Och så får du komma in i sommar och ta ett nytt prov.
Vänder sig mot datorn. Jag reser mig och börjar samla ihop barnen och vagnen. Tittar lite frågande åt hennes håll, är vi färdiga nu? Försöker mig på ett:
-Tack då?
Fortfarande utan att bli bevärdigad en blick till.
-Tack.
 
Går därifrån och funderar på vad jag kommer att hitta på apoteket. Till min lycka och stora stora förvåning finns recept på allt jag ville ha. Jag kommer att försöka med medicinerna utan kortison först i två veckor. Jag är inte knarkare. Jag vill bara slippa gå igenom det här. Någonsin igen. 
 


Ja, jag tog alltså med vattkoppan till vårdcentralen. Eftersom vi var ensamma i väntrummet håller jag det för osannolikt att vi smittade ner någon utom möjligtvis läkaren. Och det är hon värd.

En kopp, flera koppar?

Ja, så heter det väl?
 
 
Nej nej nej, helt fel. Det heter en koppa, flera koppor.
 
Hann dricka en kopp morgonte innan jag började stirra misstänksamt på en röd fläck på ettåringens tinning. Letade vidare och hittade två mer välutvecklade prickar i hennes hårbotten. Och två små prickar på ryggen. Och vid blöjbyte tre prickar i rumpan. Och eftersom det suttit en lapp på anslagstavlan på hennes dagis sen hon började med det glada utropet "Det går vattkoppor på avdelningen!". Och eftersom samma lapp i måndags kom upp på fyraåringens avdelning. Så känner jag mig GANSKA så säker på att this is it.
 
Utöver att jag bävar för egen del för barnens troligen tilltagande gnällighet, och för barnens del för själva sjukdomen, klådan, och åter för egen del för maktlösheten man känner när barnen mår dåligt och man inte kan göra något åt sakenUtöver detta så ser jag också följande problem med den uppkomna situationen:
 
1) Förbereder mig mentalt på att nästa vecka blir en VAB-vecka, igen. Hur bra känns det att jobba halvtid, och att VABa hälften av den tiden? Alltså det känns lite sådär faktiskt.
 
2) Har om två timmar en mycket efterlängtad läkartid inbokad för mig själv, för att äntligen kanske få någon lindring i min pollenallergi. Men eftersom jag googlade vattenkoppor (man ska aldrig aldrig googla en sjukdom. Framför allt ska man inte bildgoogla barnsjukdomar. Huga vilken skrämselpropaganda. Och vilka är alla de människor som lägger ut de mest hemska och osmickrande bilder på sina barn på nätet, för allmän beskådan? Måtte jag inte hämna där om några dagar), så fick jag veta att man ska inte åka till en vårdcentral om man har vattkoppor, eftersom det är så smittsamt. Men jag ser stora svårigheter i att lämna ettåringen ensam hemma när jag är hos läkaren. Stora svårigheter. Vi får se om mitt samvete hindrar mig från att åka dit eller om min överlevnadsinstinkt gör mig till ett själviskt monster och ändå tar mig dit.  
 
3) Nästa helg har jag och min man barnvakt och ledigt från jobbet på fredagen. Vi skulle nämligen åka på en bröllopsresa i miniformat, eftersom vi ännu inte varit iväg på en. Men jag läser att den här sjukdomen vanligen vara mellan fyra dagar och en vecka. Och eftersom fyraåringen ännu inte haft vattkoppor, och ännu inte visat några prickar, så bara misstänker jag att hon kommer att göra det inom de närmsta dagarna. Och jag är tveksam till att lämna bort sjuka barn i tre dagar. Men jag är också mycket tveksam till att släppa möjligheten till tre dagar ensam med min man, i en europeisk storstad i vårskrud.
 
 
 

torsdag 20 mars 2014

Högrev. (Ett reservinlägg. )

Kan förvandlas till en mycket god gryta till exempel såhär.

Skär köttet i bitar, kanske 1 kilo lite knappt. Hacka en stor lök. Dela 1/2 purjolök i bitar. Hacka två vitlöksklyftor. Tärna rotselleri sockerbitsstort, ungefär en deciliter. Dela en stor morot i bitar. Öppna en bruk hela skalade tomater och dela tomaterna i grova bitar.

Bryn köttet i mycket varm gryta, i mycket smör. Salt och vitpeppar. Rör inte för ofta, låt det få färg!

När köttet fått ordentligt med färg runtom lägger du ner lök och vitlök och purdrar över en matsked vetemjöl och låter det bryna lite till.

Häll på en deciliter marsalavin, eller martini, eller sherry eller nåt annat gott, rör runt och låt det ånga av sig lite.

Lägg i resten av grönsakerna och tomaterna inklusive spadet. Häll på vatten så att det precis täcker och rör runt. Svartpeppar, 1/2 kruka färsk timjan, 2 lagerblad och 2 köttbuljongtärningar.

Rör tills buljongen löst sig och låt sen grytan puttra under lock i 1 1/2-2 timmar. Köttet måste få bli riktigt mört, annars kan du lika gärna göra taco till kvällmat, det är också gott. Rör om då och då och häll på lite mer vatten om det kokar av för mycket.

Servera med ungefär vad du vill, men använd gärna resten av timjankrukan vid serveringen.

Åttaåringen frågade vad den här maten heter och jag var inte riktigt säker. Men vi enades om att kalla det för gryta. Kanske Timjangryta.

Omar Faruk Tekbilek – Long Wait

onsdag 19 mars 2014

Nattlig fikapaus. Har jag nått botten nu?

Vet inte varför men senaste tiden har jag allt oftare befunnit mig på gränsen till verkligt sammanbrott. Och passerat den. Jag tänker att det finns en handfull bidragande orsaker till det. Men jag väljer att skylla nästan allt på bristande nattsömn. Räknade ut att det är mindre än tio nätter, totalt, som jag sovit i sträck, utan att gå upp och passa barn, sedan fyraåringen föddes. Det är inte undra på alltså.

Att handleden åter börjat bli mer svullen och öm, due to bära runt på sjuk ettåring i en vecka, och att ryggontet börjar göra sig påmint igen, due to bära runt på sjuk ettåring i en vecka, med ännu sämre lyft- och bärteknik än vanligt due to ont i handleden kan ha bidragit till natten händelser. Även tanken på att ha börjat jobba med känslan av att vara värdelös kan vara bidragande. Bidrar jag just nu till avdelningens lönsamhet och ökad debiteringsgrad såhär finansårets sista månad? Skulle inte tro det.

I måndags åkte min man till Berlin med jobbet, och självklart valde både ettåringen och fyraåringen att ha en osedvanligt tradig natt mot tisdagen. Men vi bet ihop, det gjorde vi. Vi fixade natten, vi fixade morgonen och kom hysat i tid. Vi fixade arbetsdagen, hyfsat, med benägen hjälp av automatkaffet.

Hämtade två döttrar, och för första gången hade dottern också med sig en dagiskompis hem för att leka med. Optimistiskt hade jag föreställt mig en bebis som sov, utmattad av att ha börjat på dagis igen, två fyraåriga flickor som lekte med playmobil, eller My little Pony eller kanske klädde ut sig till prinsessor och satt i soffan och tittade på en prinsessfilm. Medan jag, mamman, låg utsträckt på sängen och läst lite, kanske rent av tog en liten tupplur. Ha! Det enda som slog in var prinsessutklädningen -inklusive smyga in på badrummet och länsa min sminkväska. I övrigt var fyraåringarna rätt så ointresserade av att leka med varandra i mer än fem minuter i sträck trots att jag kom med ett otal förslag. De vill inte leka samma saker, men ville ha samma saker, den gästande fyraåringen ville inte titta på film m er än i fem minuter men min fyraåring ville titta färdigt på filmen. Det var inte en, två, tre eller fyra gånger som jag fick ta min dotter avsides och förklara för henne att när man har gäster här för att leka med, är det inte lämpligt att skrika att gästen inte får komma in på ens rum, eller att man inte vill leka med den.

Det som också slog in var att ettåringen var utmattad, dock inte att hon sov en stund. Gjorde inte mindre än fyra försök att lägga henne under eftermiddagen men misslyckades med samtliga, ibland på grund av att gästande fyraåring inte förstod konceptet "bebisen sover" och vad som därmed krävs i form av att inte vistas i samma rum som ettåringen eller åtminstone inte prata i det rummet...

Tio minuter innan kvällsmaten var färdig (det enda de hitintills enats om var att de ville ha fiskpinnar till kvällmat) lekte de plötsligt stillsamt tillsammans på fyraåringens rum under nöjt fnitter. Var tvungen att avbryta eftersom fiskpinnarna var färdiga och jag hade sagt till gästens föräldrar att hon skulle få mat här.
-Maten är färdig!
-Men åh, vi som leker så himla fint nu!
Tack.
Gästens mamma kom sedan mitt i maten, tjugofemminuter före utsatt tid, vilket omöjliggjorde att de skulle få leka vidare efter maten som jag utlovat. Vilket i sin tur medförde att min dotter fick dagens, inte första, men väl största utbrott, undertiden ettåringen försökte resa sig upp i sin barnstol med fiskpinnar och potatismos i ansiktet, och jag lite lätt förvirrat och inte helt övertygande försökte säga till flickans mamma att dom hade haft så roligt tillsammans, att det bara hade varit roligt att ha gäster.

Efteråt var vi alla på olika sätt utmattade. Jag sanerade barnen och köket, och på förfrågan från fyraåringe utförde vi läggningsritual ungefär fyrtio minuter tidigare än vanligt. Själv försökte jag läsa i sängen en stund, men slocknade nog redan strax efter nio. Tur var väl det iallafall.

För vid halv två vaknade ettåringen och härjade lite. Somnade om. Då vaknade fyraåringen, hon kunde inte sova. Det kliade i nacken, jag kliade i nacken. Hon var törstig, behövde något kallt, så hon fick ett glas vatten. Och så kunde hon bara inte sova. Under ökande irritation och under allt högre röst från fyraåringen enades vi om att inte vara ense, om man säger så. Jag gick tillbaks till min säng. Hon fortsatte snyfta i sin säng. I en halvtimme. Sen vaknade ettåringen. Efter lite kamp lyckades jag få henne att somna om. Då tilltog fyraåringens gnäll, bankande i väggar och övrigt oljud. Så hon fick komma och lägga sig bredvid mig på pappans tomma plats. Det hjälpte föga, varken henne eller mig. Efter att vi båda legat vakna  i ytterligare en halvtimme vaknade ettåringen igen. Med ännu större möda, och mindre tålamod än gången innan fick ner henne i sängen igen. Fyraåringen fortfarande vaken i min säng, kastade sig av och an, gnällde surt med jämna mellanrum. Jag fick nog, lyfte upp henne, kastade ner henne i hennes egen säng och röt TYST OCH SOV!

Gick tillbaks till min egen säng. Höde att fyraåringen varken var tyst, eller sov. Utmattad började jag själv gråta. Vad fan skulle jag ta mig till! Gick helt sonika in till fyraåringen gråtande och frågade henne vad hon ville att jag skulle göra egentligen. Då vaknar ettåringen till vårt gråtande, ställer sig upp i sin säng i sitt rum, jollrar och skrattar högt. Som ett hån mot oss båda. Jag hör på henne att den där kommer man inte att knunna lägga inom en snart framtid. Så vi klev upp.

Jag tog på mig morgonrock, och fyraårignen som envisats med att sova naken fick ett nattlinne. Ettåringen fick en ny blöja. Jag fick en kopp te, fyraåringen äppeljuice och sen mjök, ettåringen vatten. Sen fick vi glass. Sen fick vi banan. Sen fick vi kex. Båda barnen tyckte att det var ganska festligt, det tyckte inte jag, men jag gjorde verkligen mitt yttersta för att dölja det. Sen gick vi och la oss igen. Klockan hade hunnit bli kvart över fyra, fåglarna hade börjat väsnas därute. Jag satte fram klockan och tänkte det blir ingen dusch och ingen hårtvätt imorgon, och sminkningen får vi ta på jobbets toalett. Eller i hissen. Somnade utmattad med tårar i ögonen, sprängande huvudvärk och en rädsla för morgondagen.

Vi fick iallafall sova i en timma och femtio minuter innan ettåringen tyckte att det var dags att vakna. Fem över sex, en timme innan klockringning. Försökte förgäves få henne att slumra i min säng. Försökte förgäves få henne att sitta still i min säng och kolla på barnkanalen så att jag skulle få slumra. Efter att ha fått fjärkontrollen i huvudet tre gången, med olika kraft i slaget, och små fingrar med lite för långa naglar inpetade i näsborrar och ögon ett antal gånger. Gav jag upp. Bet ihop och påbörjade en dag.

Fy fan. Jag hoppas innerligt att botten är nådd.
Lena Philipsson – The botten is nådd

Hur blev det såhär?

 

tisdag 18 mars 2014

Det är skillnad på mjölk och mjölk.

Eller på folk och folk. Alltså det är skillnad på hur mjölkdisken ser ut beroende på var man handlar.
 
Jag menar i de flesta affärer jag handlar i, i Malmö, har 1 1/2-literspaket ekologisk mellanmjölk en framträdande roll i mjölkhyllan. Nu är det så att på måndagar går dottern på simskola på Bråhögsbadet i Staffanstorp. Och då passar det så utmärkt lämpligt att jag och ettåringen undertiden tar en promenad till Ica Supermarket och handlar lite smått. Och i en barnfamilj så står mjölk på något konstigt sätt alltid överst på inköpslistan. Första gången tänkte jag inte så mycket på det, bara att jag inte riktigt hade vant mig vid butiken, hittade lite dåligt i hyllorna. Eller att eko-mjölken kanske var slut? Andra gången letade jag ltie mer noggrant men hittade den fortfarande inte. Tyckte att det var ganska konstigt. Och sen igår, när jag var där igen så började jag fundera på det på allvar.
 
Till och med på Abdos och Lucu, i övrigt inte de mest eko-rätta butikerna man kan tänka sig, finns ekologisk mellanmjölk att hitta i kylen. Och nu är det så att jag själv är inte direkt den mest pk-handlande människan här i stan. Alltså jag köper både importerat det ena och det andra, jätteräkor vid speciella tillfällen, och säkert en hel del saker som jag inte ens har orkat ta reda på att jag inte borde köpa. Men att köpa ekologiska ägg, ekologiska bananer, ekologisk mjölk. Det trodde jag ändå var något slags minimum?
 
Jag vet inte om man vågar dra några slutsatser, som att Staffanstorpsborna är så ointresserade av miljön att ekomjölk inte ens finns i affären. Eller att Staffanstorps Ica-handlare så ointresserad att han har valt att inte saluföra det. Jag vet inte. Oavsett så gör det att jag tycker lite lite sämre om Staffanstorp än innan.   
 
Det blir tre mjölklåtar på det.
 
Mjölkkyl i Staffanstorp.

Tveksam anonymitet

Nu har jag fått frågan tilllräcklig många gånger för att det ska kännas relevant att svara på den publikt. Vem är den där "Lisa" som skriver, eller iallafall signerar inläggen på den här bloggen?
 
Mitt bloggande började med "den andra bloggen", det vill säga den första, Designvardag. Jag och sambon tänkte gemensamt blogga om vårt loppisberoende och kanske tjäna igen någon av de slantar vi spenderar på loppisarna, genom att få något sålt via bloggen. Och eftersom det då verkade mindre intressant att det var just jag som bloggade skapade jag ett alterego. Det jag redan visste, att jag inte handlar på loppis med hjärnan utan med hjärtat (det skrev jag om bland annat här: http://designvardag.blogspot.se/2010/08/hjarta-eller-hjarna.html ), visade sig snart även genom att jag var oförmögen att koncentrrera mig på att skriva om sakernas ursprung och värde än att skriva om hur det skulle kunna användas här hemma, om vårt hem, om vårt liv, om mig själv.
 
Så efter ett tag var det lika bra att starta en separat blogg för just det. Det blev "Jag cyklar hem från jobbet..." Från början en rätt pretentiös tanke, med en ännu längre Blogg-undertitel än idag, nämligen:
"...allt om oftast med andan i halsen för att hinna i tid till dagis, till kvällsmat och till livet, det lilla liv man hinner med en vardag. Och där på cykeln genom Malmö, bland bostadshus, parker, gator och öde industritomter. Där, mellan jobb och privatliv, mellan att vara någon form av jag och att vara mamma passeras en ständig ström av tankar. De flesta hinner jag aldrig tänka färdigt och det gör inte så mycket. En del vill jag komma tillbaks till och det tänkte jag göra här."
Inte heller det lyckades jag riktigt uppfylla. Det är väl knappast så att jag här på bloggen till fullo tänker färdigt några tankar, utan även detta är ett slags småpratsforum med halvfärdiga tankar. Iallafall, tänkte inledningsvis att inteheller på den här bloggen är det särskilt intressant att folk vet vem jag är? Men eftersom "småpratsbloggar" har ganska så svårt att hitta läsare helt spontant började jag så småningom posta länkar till mina blogginlägg på min facebook, och då tog det väl inte lång tid för de flesta att lista ut hur det ligger till. Det är väl rätt uppenbart att det inte alls sitter någon Lisa bakom tangenterna, utan en Emilie? Fortfarande såg jag ingen större vits med att låta var och en som läser veta vem jag är genom att posta bilder på mig själv och mina barn hej vilt. MEn sen läste jag någonstans att om man inte har en väldigt nischad fackblogg utan en "livsstilsblogg" som det brukar heta, så genererar det fler läsare ju mer öppen och personlig man är (jag antar att man ska läsa det som utlämnande). Det svåra i kråksängen är att lämna ut sig själv utan att lämna ut alla i sin omgivning. Därför är jag fortsatt "hemlig" med namn och bilder på andra än mig själv.

Att skapa ett nytt användarkonto verkar så krångligt så det har jag ännu inte orkat göra. Ni får hålla till godo med "Lisa" ett tag till, men nu vet ni iallafall varför. Och jag bjuder dagen till ära på ännu en lagom ful selfie.
 
 
Bakom alter egot kan det se ut såhär.
 
 

måndag 17 mars 2014

Måndagsmöte

I måndags gick jag på möte. Med verkligheten. Det var en något dämpad jag som för första gången på mycket mycket länge lämnade fyraåringen på dagis lite innan åtta istället för nio. Som duschade direkt på morgonen och klädde på mig kontorskläder. Som lämnade mannen hemma med den sjuka ettåringen. Som promenerade till bussen och släppte in mig själv med taggen, hämtade kaffe ur en automat. Jag var fortfarande lite bakfull, hade en obrukbar högerhand (jättesvårt att musa med vänsterhanden, och att tangentbordsskriva med bara en hand) och våldsamt smärtpåverkad. Det enda som var förmildrande var solen, och värmen. 


I morse, en vecka senare, gjorde jag ett nytt försök. Inget barn var sjukt, jag var inte bakfull. Har bara lite ont i handen, men kan hantera både mus och tangentbord. Det enda som fattades var solen, och värmen. Men det gick bra. Imorgon kör vi igen. Då ska jag ha med mig hörlurar och lyssna på den här låten.


söndag 16 mars 2014

Blåsig vårutflykt.

Ni vet när det känns som att det är kasst väder. Som igår när det blåste stom och var klass 2-varning utfärdad. När man verkligen är seg och trött och inte alls känner för att hitta på någonting utan bara vill ligga under en filt. Och ens man känner likadant, fast kanske lite mer, han är ju man. Och barnen är sura och gnälliga helt utöver det vanliga.

Det är då det är dags att ta sig i kragen. Att se att solen lyser därute hur mycket det än blåset. Att se att det har nog mojnat lite ändå. Att tänka att ju mer det blåser desto mer syre får vi per minut vi orkar vara ute. Och att bara att gå mellan ytterdörren och bilen och tillbaks igen, oavsett hur liten tid man sen var ute på själva utflykten, är mer utetid än att inte gå ut alls.

Det är då man kan vara på sollekplatsen en lördag vid lunchtid och få plats på både gungor och rutchkanor utan att trängas och stångas. Det är då barnen kan få luta sig mot vinden och få vågstänk i ansiktet många många meter från havet. Det är då det finns plats för en hel trebarnsfamilj inklusive barnvagn, och lediga barnstolar på Espresso House otroligt gottiga och alltid läiga uteservering trots att det är full vårsol.

Kom an bara. Det finns inga dåliga kläder!

Carola – Fångad av en stormvind - Swedish Version

lördag 15 mars 2014

Inspiration: vår

Inspirerad av den fina vårbuketten hon plockade i trädgården gjorde fyraåringen så superfint vårpyssel. Finns det något bättre än att bokstavligen klippa och klista?




 
Själv hade jag idag, som ni märker, för första gången sen starten svårt att få till ett inlägg idag. Försöker bli bättre på att inte sitta med telefonen i näven hela dagarna, för barnens (och därmed min egen...) skull. Då blir det klart mindre blogginlägg skrivna.
 
Nu, lördagkväll. Lösgodis och lördagsfilm. Hej.

fredag 14 mars 2014

Trivialt men underskattat. Tips till fredagsmyset.

Marängsviss. Eftersom allt mest blir en sörja duger det lika bra med billigaste sortens Big Pack-glass, sprutgrädde, och Ohoj chokladsås. 

Efter en viss debatt bland några vänner på Facebook om vad definitionen på maränger egentligen är, då många av dom som säljs i butiken inte innehåller ägg, tipsar jag här om Favorit (City Gross egna märke). Vet inte om dom är godast på marknaden, men de innehåller iallafall äggvita, det tycker jag är betryggande. 

För att lyxa till det även med omiljövänliga extraprisjordgubbar. Och enklaste hemmagjorda chokladsåsen till dom som ville (dvs de vuxna). 

Recept? Okej: 1dl vatten, 1/2 dl kakao, 1/2 dl socker, 1tsk vaniljsocker, 1nypa salt (de två sistnämnda kan man utesluta om man inte orkar krångla till det). Stormkoka under omrörning till lagom konsistens, ca fyra minuter. Enjoy. 

 
 

torsdag 13 mars 2014

God morgon! En statusuppdatering.

Okej. Efter gårdagens något dystopiska inlägg känner jag att det är dags att försöka sig på lite bättring idag. Går igenom listan igen, med lite mer positivt tänkande. 


  • Bil behöver lagning
Problemet kvarstår. Dock, tid är redan bokad, och den heter ju ändå helvetesbilen. Bidrar till härliga inlägg här på bloggen.

  • Pollensäsong kickstartar (har inte skrivit om detta men det innebär inte att det inte har hänt): D
Det händer varje år, ändå är det lite av en chock varje år. Ungefär som bilisterna och den första snön. Dock, läkartid är bokad.  
  • Inskolning på dagis:
Inskolningen gick väldigt bra. Första ensamdagen, i torsdags, vände hon sig inte ens om för att titta efter mig, bara gick rätt in efter avklädning. Hon var redo tror jag.
  • Ryggskott
Borta.
  • Hostig bebis med feber
Problemet kvarstår. Dock, jag anar något mindre hosta, vi fick ju ändå medusin. Och kontrollbesök idag känns tryggt, på ett sätt.
  • Dålig nattsömn (som en följd av ovanstående)
Något bättre nattsömn. Som en följd av något mindre hosta.
  • Fylla (självförvållat, jag vet)
Har tack och lov dragit förbi.
  • Bakfylla (som en följd av ovanstående, självförvållat, jag vet)
Har TACK OCH LOV dragit förbi.
  • Stukad handled (som en följd av ovanstående, självförvållat, jag vet)
Handleden är faktiskt mycket bättre det måste jag erkänna. Observera att det fortfarande gör ont, det är fortfarande synd om mig.
  • Inskolning på jobbet
Hmmm. Vad ska man säga? Se nedan.
  • VAB från jobbet dag två, tre och fyra
Att jobba en dag, VAB:a tre och vara ledig en. Ska vi kalla det mjukstart?
  • Bil startar inte
Batteriet var urladdat. Mannen kom ifrån jobbet på lunchen (bara det, att få äta lunch med sin man i solsken!) och så startades bilen medelst startkablar. Obs, att detta inte är första gången, något är väl antagligen väldigt fel egentligen, men problemet är iallafall tillfälligt över.

Också, på den positiva sidan; ettåringen sover nu i vagnen, så det lutar åt att jag kommer att kunna ta en dusch och tvätta håret idag.

God morgon!
U2 – Beautiful Day
Det är ändå en solig dag som gryr där ute.

onsdag 12 mars 2014

Var köper man ett nytt liv åt sig själv och sin familj?

Fick tid hos doktorn idag till ettåringen. Gick ut till bilen lite lagom sju minuter innan vi skulle vara där. Lyfte under stor smärta (den stukade handleden!) in barnet i bilen och bältade henne. Funderade som hastigast hur det skulle gå att växla med den handen? Det hade jag inte behövt oroa mig för. Bilen startade nämligen inte. Helvetesbilen strikes again, för jag vet inte vilken gång i ordningen. 

Varning, här kommer en lång parentes (hade bilen inne på årlig service för tre veckor sen, vilket medförde byte av stötdämpare och diverse småtrams och en faktura på drygt åttatusen. Då bilen efter det fortfarande vobblade åkte vi som rekommenderat till däckfirman för att få däcken balanserade. Killen på bilfix tittade misstänksamt på mig men började montera av däcken. Då han kommit halvvägs avbröt han sig. Började "ricka" på däcket och tillkallade sin chef och överlade lite med honom. Sen sa han:
"Det är inte däcken det är fel på, det är xxxx (kommer inte ihåg vad delen heter, något med stag kanske?) som glappar, de måste bytas."
Och:
"Jag tänkte väl för jag minns att jag balanserade dom här däcken när du köpte dom av mig i vintras." Varpå hans chef fyller i:
"Dom kostar cirka 700 styck, plus arbetet så cirka 2500-3000kr. Men det tar en stund, ring i början av nästa vecka och och boka en tid".
Så monterade dom på däcken och jag körde hem igen. Idag just innan vi packade ihop oss inför läkarbesöket ringde jag och bokade den tiden. Vi är alltså inte intresserade av att lägga mer pengar på helvetesbilen i år. Eller någonsin. Snart på Blocket nära dig. Ska bara försöka ta den genom besiktningen. Om den startar igen det vill säga.).

Det var mycket mycket nära att jag började gråta och bara liksom gav upp allt, där framför ratten. Ni vet ju redan allt, men jag listar de två-tre senaste veckorna för att fräscha upp ert minne:
  • Bil behöver lagning
  • Pollensäsong kickstartar (har inte skrivit om detta men det innebär inte att det inte har hänt)
  • Inskolning på dagis
  • Ryggskott
  • Hostig bebis med feber
  • Dålig nattsömn (som en följd av ovanstående)
  • Fylla (självförvållat, jag vet)
  • Bakfylla (som en följd av ovanstående, självförvållat, jag vet)
  • Stukad handled (som en följd av ovanstående, självförvållat, jag vet)
  • Inskolning på jobbet
  • VAB från jobbet dag två, tre och fyra
  • Bil startar inte
Alltså den här familjen klarar inte av att hantera mer skit just nu, förstår ni? Vi behöver inte fler problem, vi behöver ett nytt liv. Alternativt kan vi nöja oss med det liv vi hade innan ovanstående.

Anyway, tillbaks till redogörelse för dagens utflykt. Packade, nu mycket stressad och ledsen, ut bebisen och vagnen ur bilen igen (smärtan!) och marscherade det snabbaste jag kunde till läkarmottagningen, kollade maniskt klockan en gång var hundrade meter och räknade snabbt ut att vi skulle vara ungefär tjugo minuter försenade. Såg framför mig scenariot när dom i receptionen vägrade ta emot oss för att vi missat vår tid, hur jag då skulle bryta ihop, kanske inte fyllt så kapitalt som i lördags kväll i hallen men nästan. Förberedde i mitt huvud ett brand-/försvartal, ungefär såhär: "Som småbarnsmorsa har jag varit på ett ANTAL olika träffar med läkare, BVC med flera. Varje gång uppmanas man att komma i god tid, för att underlätta för vårdpersonalen. Varje gång har jag, som faktiskt är rätt så bra på att underskatta min egen effektivitet, kommit fem-tio minuter innan, och suttit med ett mer eller mindre kinkigt barn i väntrummet. ALDRIG har jag blivit inkallad till den jag skulle träffa på utsatt tid. Har däremot vid ett flertal tillfällen blivit "upptäckt" av vår BVC-sköterska (bra i övrigt, inget ont om henne alltså) i väntrummet, då hon, inte det minsta förläget, med frallsmulor i mungiporna, utbrustit "Oj då, sitter du här och väntar! Ja, just det ja!" Så nu jävlar skiter ni i hur mycket försenad jag är och släpper in mig."

Det där brandtalet behövde jag dock inte utnyttja, som tur var. Kom fram, ungefär tjugo minuter försenat som beräknat, genomsvettig. Fick vänta en liten stund men blev sedan insläppt. Hade tur, kom till min favoritdoktor, han som en gång ordinerade de fyra v:na och sjukskrev mig i två veckor. Men det har jag väl berättat om redan? Annars får det bli ett eget inlägg, vi kan inte ha hur många sidohistorier som helst här idag.

Nåväl, han började med att säga att han vid första anblicken inte kände att vi behövde vara oroliga för dottern. Han frågade mig vad jag trodde var problemet. Jag svarade att jag TROR inte att det är det, men jag vill gärna veta att det inte är lunginflammation. Då höll han med mig och berättade vilka symptom vi skulle leta efter, och helst inte hitta för att kunna utsluta detta. Tyvärr uppvisade hon dock tendenser till detta (förhöjd andningsfrekvens, "indrag" mellan revbenen vid andning). Så det blev till att ta lite prover. Ettåringar tycker inte om att ta prover. Provsvaren visade dock "inget som bidrog till att vår oro behöver öka". Fick med mig recept på luftrörsvidgande och slemlösande hostmedicin. Och, vilket ökade min oro, en återbesökstid till imorgon.

Livet är inte på topp just nu. Trots att vårsolen gör sitt bästa där ute.

Chris Rea – The Road To Hell Part 2

Vi behöver inga fler mediciner på hyllan i köket.

tisdag 11 mars 2014

Årets mest hypade privatfest och det ovärdiga sätt på vilket jag genomförde den.

Efter den downer det var när vi insåg att vi inte skulle kunna gå på festen tillsammans, min man och jag, hade jag svårt att komma in i den rätta stämningen. När jag sminkade mig kände jag mig lite lite som en transvestit. Liksom, här står en trött och sliten morsa framför spegeln och sminkar sig för allt vad tygen håller, men vem är det hon försöker lura egentligen? Alla ser ju ändå!

Istället för barn och barnvakt hemma, och vi ätandes tapas hos en vännina som också skulle på festen, hade vi vänninan hemma hos oss. Och det var inte så lite tradiga stämning det blir när fyraåringen är sur för att barnvakten (de efterlängtade farmor och farfar) inte ska komma, och för att gästen som kom en stund istället (vänninan) inte i första hand var där för att leka med henne, när mannen är bedrövad men sammanbiten för att han inser sin lott för kvällen, när jag har lite dåligt samvete för allt ovanstående, och inte minst när ettåringen är konstant gnällig med sina modiga 40 grader celsius och hostar så att hon kräks vid kvällsmaten, som i ett försök till att ändå glamma till det dukats upp i matsalen. Efter detta hade jag lite svårt att liksom komma i feststämning.

Men jag stjälpte ändå i mig en halv flaska mousserande till maten och fick håret lockat av vänninnan, själv är jag usel på sånt, och grundade för säkerhets skull med en Irish coffe iställte för bara kaffe strax innan vi kravlade oss in i taxin.
En låda, varken mer eller mindre.
Knöt en rosett runt den låda mousserande vi hade med oss, bytte blöjor mot smink i handväskan, och tog på det höga klackarna. Kände mig faktiskt rätt så het i det där lite för tajta turkosa fodralet jag köpt på rea på hm. Till och med ryggskottet hade nästan helt gett med sig under lördagen. Kanske skulle det inte bli så illa det här!

Sanna.
Kom till festen, lite senare än vad som angetts tillåtet enligt regelverket men välkomnades ändå varmt av värden som kindpussades hjärtligt och utbrast -Välkommen, äntligen! innan han vinglade vidare i svart kavaj och svarta pumps, bärande på olika kristallfat på fot fyllda till brädden med diverse små läckerheter. Vi minglade runt och försåg oss friskt av bubblet. Jag har förstått att det gick åt sisådär en 90 flaskor under kvällen. Jag har förstått att det serverades en ostbricka, den missade jag helt. Jag såg ett fat med fantastiskt vackra minimacroner gå förbi men hann itne prova dem. På väggen i vardagsrummet visades mello på storbild och jublet visste inte gränser när Sanna Nielsen ändå vann. Värden fick chans att återigen utbrista i ett hjärtligt "Äntligen!". Sedan tog han raskt fram stegen, hängde upp kristallkronan där drygt tre meter upp i luften och tände ljusen -nu när den inte längre riskerade att skämma sikten för projektorn.

Värden tänder kristallkronan. The show must go on.

Från att ha känt mig "ikväll blir det nog svårt att komma igång"-nykter fann jag mig plötsligt "shit vad hände"-berusad. Panikkissade på gatan då kön till lägenheterns (åh, den på alla sätt underbara lägenheten!) enda toalett fyllde hela serveringsgången, hade en hetsig men hjärtlig diskussion med främmande men våldsamt sympatisk kvinna om hipsters, satt i en lång lång stund i trapphuset och pratade allvar med vänninan när hon försökte gå hemåt (dock inte om att hon försökte gå hem alltså).

Selfie. Ni ser alltså graden av berusning allt är liksom lite suddigt. 
Hade väl på känn att det egentligen var dags att gå hem men jag hade liksom bara bestämt mig för att jag skulle minsann inte vika ner mig utan att han tagit iallafall några små trippande steg på dansgolvet. Så vid halv två-snåret stog jag där och vinglade tillsammans med en stor skara festdeltagare (närmre 45 har jag förstått?) som tog sig in på klubben.
Dom spelade rätt mycket Avicii på det där dansgolvet.
Lyckades helt självförskyllt, men tyvärr, bli bjuden på en tequila där på klubben. Vinglade runt lite, dansade lite på det eda dansgolvet, mest till Avicii om jag minns rätt. Tänkte att kanske ska man ta sig hemåt. Trängde mig mot utgången men fastnade lite på det andra dansgolvet med schlagerbögarna. Skulle inte ha gjort det. Backade lite obetänksamt mot en kant, föll, tog emot med handled. Kände att det där var inte skönt, bäst att åka hem. Tog mig till garderoben, fixade ut jackan, hoppade in i taxi och beställde min hemadress.

I taxiresan klarnade det lite för mig. Smärtan alltså, den blev tydligare. När jag kom hem fick jag med svårighet av mig kappan och fick se att handens led var sig inte lik. Utan mycket större. Bröt ihop i en hög i hallsoffan, grät, kved, snörvlade, tyckte synd om men mest förbannade mig själv. Så oerhört pinsamt.

Småbarnsmamma utsläpt i natten. Spacklar upp sig. Dricker till det. Ramlar på dansgolv. Blir obrukbar som mamma för närmsta framtid.

Min man, den stackaren, som inte sovit mycket på grund av ettåringens hosta och feber, kom ner för trappan. Han berättade dagen efter att jag var i ett sådant tillstånd att han ett tag innan han lyckades få ur mig vad som hänt trodde det värsta, att jag blivit våldtagen av en taxichaufför eller något liknande. Han hjälpte mig med avklädning, panodil, vatten, toalettbesök och halvt om halvt bar mig i säng. Då jag en kvart senare fortfarande låg och frossade och hulkade av smärta hjälpte han mig istället klä på mig mjukiskläder, packa en liten väska me dbra att ha grejjer, beställa en taxi samt sätta mig i den och beordra chauffören att köra till akuten.

Ni ser den där knölen? Den ska inte vara där.
 
Så där satt jag sen och väntade. En förvånansvärt kort stund, det var näst intill tomt. Blev inkallad, synad, röntgad (inget brutet), lindad, istoppad två citadon och hemskickad.
Ni ser det där bandaget. Det ska inte vara där.
 
Söndagen var inte festlig. Alls.

Sanna Nielsen – Undo

Kontrast.

Lördagens fotoutmaning var kontrast. Stor kontrast och glädje var det då jag på lördagskvällen tömde den lilla handväskan som till vardags rymmer blöja, våtservetter, näsdukar och bajspåsar, och fyllde den med plånbok husnyklar, och diverse reservsmink.

Senare på kvällen blev det också kontrast, men åt andra hållet så att säga. Mer om det i inlägg strax.

måndag 10 mars 2014

Men för i helvete!

Avslutade lördagsnatten, efter den beryktade festen, här. Trots att det är en arkitektonisk pärla rekommenderar jag det inte. 

Återkommer med mer detaljerad info vid tillfälle, det går sjukt långsamt när man bloggar med blott en hand. 

söndag 9 mars 2014

Det ska nog bli bra det här.

Undertitel: Skämmes ta mig fan.

Det är alltså så att jag börjar jobba igen på måndag, efter på dagen exakt ett år och fyra månader som mindre och mindre nybliven mamma. Förra gången jag var föräldraledig började jag jobba deltid när dottern, även kallad fyraåringen, var sju månader. Och jag tyckte det var utmärkt. Det kröp i kroppen på mig efter den inte allt för långa hemmatiden. Den här gången är jag inte alls sådär desperat efter att få börja jobba igen. Jag tror att det beror på att jag är ganska så säker på att det här är sista gången. Det är sista chansen att hänga med dom här två älsklingarna flera timmar dag ut och dag in. Det blir inga fler. Jag har också varit mer upptagen den här gången. Två barn tar mer tid och energi än ett om man säger så, jag var också om möjligt ännu mer utschasad redan när ettåringen föddes med sin egna dramatik än vad jag var när fyraåringen föddes med sin lilla dramatik (förlossningsdramatik kräver minst ett helt eget inlägg, inte nu, inte här). Så jag har varit hemma länge, och jag har varit rätt nöjd med det (ja, jag vet, mammapanik och allt sånt men ändå). Har rent av bävat lite inför det här med att börja jobba igen.

När ska vi hinna ses, när ska vi hinna äta picnic på lekplatsen och åka kälke och baka bullar och allt det där? Jag vet hur korta helger är, dom räcker fasen knappt till att laga fredagstaco och sen är det måndag morgon igen, och då hann man ändå inte tvätta och vka en bråkdel av all den där tvätten som fyller golvet i tvättstugan. Än mindre hann vi kramas och kittlas och snusa varandra i håret tillräckligt mycket.

Men jag har också bävat för att dagarna som är väldigt fullspäckade nu, ska kännas väldigt långtråkiga på ett kontor. Och kanske mest av allt för att jag inte ska komma ihåg ett endaste dugg av hur man gör, hur man beter sig på ett möte, hur man gör när man är vuxen. Att jag ska ha glömt allt jag kunde, att jag inte är landskapsarkitekt längre utan bara mamma.

Men så i fredags var jag på fest på jobbet. Det var tema gult (min älsklingsfärg!), det var snittar och det var iskylt bubbel, hundra gula heliumfyllda ballonger svävade i lobbyn och köket, vårt kök som är stans bästa festlokal med utsikt över kanalen och gigantisk takterrass. Och ni förstår ju att om man jobbar med dom människorna som ordnat det här förminglet en vanlig gå-ut-med-jobbet-kväll, då behöver man inte vara det minsta orolig. Inte för något faktiskt.

Det ska nog gå bra det här.

Tack mina kära kollegor för att ni får mig att nästan längta lite till måndag.
 Och den som kom på uttrycket "Gult är fult" -skämmes ta mig fan!