Det är nu det börjar bli roligt!

Hon är fyra och ett halvt och är inne i den fasen i liver när språket är tillräckligt utvecklat för att tankarna ska kunna ta fart på allvar. Den fasen när munnen glappar konstant och man ganska snart sätter på radion på högsta volym på bilresorna. Men det är också nu det börjar bli riktigt roligt.

Som i söndags kväll när vi bara inte orkade laga mat utan istället bytte om och gick på restaurang. Först är hon mycket mycket nöjd över den stora Fanta hon just fått in på bordet och gör allt för att surpla i sig med sugröret. Sen blir hon blank i ögonen och frågar:
-Mamma. Kommer vi inte att få med våra saker när vi dör?
Jag svarar:
-Det är lite olika med det. Till exemepl vikingarna, dom fick ofta ta med sig sina finaste saker i graven när dom hade dött. Så det kan du också göra om du vill.
Hon, gravallvarligt:
-Jag vill ha med mig ALLA mina leksaker. Hur ska vi hinna det?

Eller när hon sjunger en väldigt omelodiös sång med bara hittepå-ord, och den sången pågår väldigt väldigt länge. Så till slut applåderar jag lite och säger:
-Det var fint. Tack!
Varpå hon vrålförbannad väser:
-Hur vågar du? HUR vågar du avbryta mig mitt i min vackraste sång?

Eller när vi kör förbi bowlinghallen och säger att vi borde åka och bowla snart igen för det var så kul sist. Och jag Bobling några gånger, istället för Bowling, för att hon alltid har gjort det och det låter så kul. Då säger hon.
-Men mamma. Heter det bobling?
-Nä, det gör det ju inte. Det heter egentligen bowling.
Så provar hon tyst för sig själv några gång.
-Jag kan inte säga det. Men det gör väl inget? Jag säger bara bobling istället.
-Nej älskling. Det gör inget.

För även om jag ibland längtar efter framtiden om några år, när vi kan gå på restaurang utan att kasta i oss maten för att man vet att snart är det nån som bryter ihop av okänd anledning, så är det fantastiskt att hon fortfarande är vår lilla tjej. Som inte kan säga R och en del andra svåra ljud och ord. Som Bowling.

Månen, när vi kom hem från restaurangen.