måndag 27 oktober 2014

Idiot. Alltså på riktigt.

Nu är det så att jag har varit i Milano över helgen med en kär kär vän och det var härligt och det finns mycket att rapportera från det. Men det mest äventyrliga på resan var färden mellan flygplatsen och stan.

När jag landade på Milano Malpensa airport visade det sig nämligen att det var någon typ av stejk bland busschaufförer så flygbussarna var delvis inställda och det fanns mycket kanpphändig information om när och om bussarna gick. När vi kom ut från terminalen stog en buss där med ett hav av människor kring sig. Efter ett tag stog det klart att alla inte skulle komma med den bussen och när nästa skulle gå kunde ingen svara på. Så vi bestämde oss för att dela en taxi till hotellet -vi hade inte kommit till Milano för att stå på flygplatsen hela fredagen.

När vi sen skulle åka hem gick vänninans flyg hem till Oslo nästan tre timmar innan mitt så jag valde att vänta i hotell-lobbyn för att vila lite och läsa en bok, tänkte sen äta en sista måltid i Milano innan jag också tog mig mot flygplatsen. Efter ett tag hade vi en smskonversation där jag frågade hur det gick med bussen och hon rapporterade att bussen till flygplatsen tog en evig tid, hon rekommenderade mig att kolla upp flygtåget istället. Jag hade inte fattat att det ens fanns ett tåg så den informationen tog jag tacksamt emot. Bestämde mig också för att det kanske var säkrast att börja ta sig till flygplatsen i god tid, middagen fick intas där istället för på en kvarterskrog i stan.

Väl på stationen verkade det som att ungefär hela Milano skulle ut och tågluffa för under de tre dagarna där såg jag ingenstans så många människor samtidigt. Lyckades läsa mig till att nästa tåg skulle gå om 17 minuter och nästa efter det om mer än 1 1/2 timme och själva resan skulle ta ca 52 minuter. Med denna ekvation så vore det helt bäst att komma med det tidiga tåget. Men när jag tog kölapp till biljettkassan var det 107 nummer före och jag hade ingen aning om var själva perrongerna var så chanserna att hinna med det tåget tyckes rätt små. Rätt snart fann jag ut att det gick att köpa biljetter i några maskiner som hette "Fast tickets" och även om det också där var lång kö såg det alternativet ut att åtminstone nästan ge mig chansen att hinna. Fast ticket var ett mycket missvisande namn på dom maskineerna. De reagerade så långsamt att flera personer stog och bankade och sparkade på dem för att få dem att reagera, många gav upp och gick därifrån och många, mig inkluderat blev allt mer stirriga i blicken, svettiga i pannan och tittade på klockan en gång i sekunden. Lyckades iallafall behålla lugnet för att till slut få en biljett. Sprang (redan genomsvettig under kappan) mot perrongerna. På skyltarna stog det att tåg till Malpensa flygplats skulle gå från spår tre, nästan längst bort, så jag sprang dit och med fyra minuter till godo var jag framme och beredd att hoppa på tåget. Just som jag hade släng in väskan och skulle hoppa på kom en konduktör förbi så jag frågade för säkerhets skull om detta var tåget till Malpensa flygplatsen. Han skakade bara roat på huvudet, sa 27 på italienska och pekade mot andra änden av stationen. Så jag ut med väskan och sprang det fortaste jag kunde till andra änden, hittade spår 27, hittade en konduktör som just skulle vissla i sin pipa och som nickade som svar på min frågande och lätt desperata blick. In med väskan, på tåget och så körde det.

Slumrade lite i en timme och 15 minuter (bara 20 minuter längre resan än vad tabellen påstod) och gick för att leta upp min incheckningsdisk. Mycket märkligt för det fanns ingen. Och inget flyg till köpenhamn fanns på skärmarna. Börjar ana oråd och tittar noga på biljetten -som bara finns i telefonen där batteriet håller på att dö. Paniken närmar sig. Men det ÄR rätt tid. Det ÄR rätt dag. Tittar ännu noggrannare. Det ÄR inte rätt flygplats. Jag är på Malpensa, flyget är på Linate. Festligt. Nu är det 2 timmar och 20 minter kvar till planet ska gå och med tanke på min erfarenhet av tågresan till Milano och möjligheterna att på stationen i Milano köpa en biljett till Linate (som visserligen ligger mycket närmre stan så restiden dit borde inte vara lång) så inser jag att kollektivt resande inte är att tänka på. Så ännu en gång tar jag mig till taxikön på Malpensa och förbereder plånboken på en djupdykning. Taxichauffören i första bilen i kön kör mig gärna till Linate men varnar mig att eftersom vi har bråttom måste han köra motorväg hela vägen och då blir det dyrare på grund av vägtullarna. Jag har just inte mycket val så jag nickar trött och hoppar in. Chauffören pratar bäst engelska av alla italienare jag träffat hitintills, det visar sig att han är gift med en kvinna från Houston och tills för fyra månader sen ägde och var VD på ett företag som hans pappa startade 1965 som installerade airkondition och ventialationssystem på köpcenter. Men efter den italienska finanskrisen har många köpcenter lagt ner så han var tvungen att sätta företaget i konkurs och taxichaufför var det enda jobba som fanns att få. Det visar sig också att han bor inte i Milano utan i Cannobio vid LAgo Maggiore där jag var för några år sedan så vi pratar visare. Trots omständigheterna är det en rätt trevlig resa allt som allt. 125 euro och lite drygt en timme senare är jag framme på Linate och checkar in. Tänker mig äntligen få en snabb macka innan flyget går men på Linate stänger det lilla utbud av shopping och caféer som finns klockan nio och klockan är nu halv tio.

Hungrig och inte så nöjd är jag hemma i min egen säng klockan halv två. Och får meddelat att ettåringen har magont och feber. Så det blir en VABmåndag. Lika bra känner jag för en gångs skull.

Milano Malpensa och dess taxifil. En klen tröst att taxichauffören sa att han köra flera personer om dagen från Malpensa till Linate och tvärtom.

Bob Hund – Mer än så kan ingen bli



2 kommentarer:

  1. Tycker det verkar som en trevlig resa. Och minnesvärd!

    SvaraRadera
  2. Så trevligt att få reda på allt här, istället för snabbversionen på fikat!

    SvaraRadera