Jobbdag de luxe.

Igår var det dags för en personalaktivitet med jobbet igen. Önskemål från bossen var att det skulle kännas lite lyxigt. Det skulle märkas att det går bra nu, och att vi får cred för det. Vi skulle välkomna en del nykomlingar i gänget och påminna varandra om att vi är ett jädra gött gäng.

Grubblade länge och väl på vad vi skulle göra. Nästan alltid när vi gjort någon personalaktivitet har det varit något lite sportigt, något hurtigt och så middag på det. Men i slutet av februari uppmuntrar vädret inte direkt till utomhusaktiviteter, och att halka runt och svettas i nån ishall till dålig 80-talsmusik känns inte särskilt lyxigt. Och budgeten var på intet sätt obegränsad även om den var lite högre än vanligt, så SPA-behandlingar och dylikt rymdes inte inom ramen. 

Till slut bestämde jag mig för att det får bli en kväll i tecken av lyx, flärd och dekadens. Vi samlades i jobbets foajé där man fick en liten liten flaska mousserande att dricka på vägen, och så gick vi tillsammans till Moderna museet för att kika på den relativt nyöppnade Dardel-utställningen. Dardel passar ju verkligen i temat! Tyckte mycket om utställningen och det var ett rätt trevligt sätt att umgås, även om jag kan tänka mig att de få besökare som inte tillhörde vårt sällskap säkert störde sig rätt rejält på oss. Vi flanerade omkring, man tittade på egen hand, man kommenterade någon tavla tillsammans med någon som råkade stå där just då. Man klungade ihop sig och tittade lite tillsammans och flöt ut åt varsitt håll igen. Säkert var det ganska många som inte var så imponerade av utställningen och Dardel som jag var. Vissa slog sig ganska snabbt ner på bänkarna som är spridda i lokalen. Ganska mycket pratade vi med varandra om allt utom konsten framför oss. Men jag inbillar mig att stämningen på muséet ändå gjorde att vi kanske pratade om annat och med andra och på ett annat sätt än vad vi gjort om vi varit i den där ishallen?

Älskar Moderna Muséets illgula toaletter!

 

När vi lämnade museet fick alla ett litet paket, en souvenir från kvällen och utställningen i form av en "Citatpenna" och ett litet Dardel-block. Det var min kära kollega och partner-in-fest-fixnings-crime som kom på att det nog skulle vara uppskattat och det var det verkligen.

 

Så flanerade vi vidare genom staden till Johan P där vi åt stora skaldjurstallrikar och drack supergott vitt vin. Som tur var var även maten för dom som inte hade beställt skaldjurstallriken väldigt god, även om det dröjde lite länge innan vi fick in den. 

En hummer är en havskräfta är ett ostron.

När skaldjuren började ta slut på faten tvingade jag folket att göra en placeringsrokad och delade in dem i lag om 4-5 personer, och så skulle varje lag ta fram fyra frågor av typen "Vem ska bort". Alltså vem av lagmedlemmarna har aldrig brutit ett ben. Vem i laget har ingenting grönt på sig. Vem i laget är inte stora- eller mellansyskon osv. Till en början verkade det råda stor förvirring men jag lämnade dem åt sitt öde och gick i förväg tillbaks till kontoret.

 

 Där hade jag med några kollegors hjälp redan tidigare städat och gjort vårfint i köket. Och så dukade jag upp en dessertbuffé som jag utlovat redan i inbjudan. Nån vecka innan frågade jag en kollega på fikat: -Hur många desserter måste det vara för att kunna räknas som en buffé? Minst tre tyckte han. Då la sig bossen i och sa att han tyckte det var onödigt med desserter. Varför hade vi inte bara ostar istället? Och en tredje tycker inte alls om ost, utan är mest intresserad av drickat ändå. Och för att folk inte skulle få för sig att avvika efter restaurangen utan verkligen följa med upp till kontoret igen så hade jag själv liksom hypat den här buffén genom olika hintar under veckan. Innan jag ens hade bestämt hur det skulle gå till egentligen. Så pressen var rätt hög och målen var högt ställda för jag ville naturligtvis tillfredställa allas önskemål och inte minst tyckte jag det var viktigt att det såg snyggt ut. Jag ville försöka WOWa folket helt enkelt. Och minsann tror jag faktiskt att jag lyckades lite med det den här gången. 

 

Till det framdukade kaffet serverades portvin eller avec med is. För dom som föredrog det fanns naturligtvis vin eller öl.

 

Så fyllde jag hela kökets långa bardisk med sju sorters desserter. Inga direkta experiment eller nyskapande recet utan idel beprövade godingar. Och även om jag inte hann färdigt innan kollegorna började droppa in från restaurangen, utan dom som kom först fick hjälpa till att sätta på kaffet, spritsa grädde och lägga ut bär, fick masseffekten avsedd verkan när det väl var färdigt.  

 

 

Kladdkaka med vispgrädde och hallon. Vaniljpannacotta med blåbär. En liten liten Appletini med ett tunn klyfta Granny smith och ett myntablad. Ett litet salt kex med en munsbit Morbier och ett björnbär. En liten mazarinruta (tack älskade vän och kollega som bakade dom och tog med, hade inte orkat det själv!) med röda vinbär. Ett fruktspett med en vattenmelonkub, en bit galiamelon och en physalis. Ett minidigestive med en skiva chèvre, en valnöt och lite honung. Däremellan strödde vi mer bär, citronmelissblad och så pudrade vi lite florsocker mest överallt.

 

Faktiskt tror jag att jag hörde ett WOW. Så fortsatte vi njuta kvällen och stämningen var på topp. Mission accomplished.

 

Älskar det! Att fixa fest -som nån annan betalar. Känner sig lite som Bindefelt. Minus kändisgästerna förstås, men "mina" gäster är ändå mycket härligare än kändisarna, det slår jag vad om.

 

Hej vänner -hur mår ni idag?

 

Frank Sinatra – Fly Me To The Moon - 2008 Remastered