Älskar stora barn!

Igår morse väcktes jag kvart i fem av att tvååringen stog vid min säng och sa "ixa älling". Men se det tyckte jag inte var okej. För mig är klockan sex en magisk gräns. Det är på inget sätt kul att gå upp klockan sex, men det är okej. Det är morgon. Kvart i fem är inte morgon, det är typ natt. Och nu när hon fyllt två tycker jag att jag inte längre ska behöva gå med på vad som helst, så jag bara VÄGRADE fixa välling, vilket naturligtvis möttes av högljudda protester. Då ställde jag henne i trapphallen och väste "-Ska du skrika och vara vaken så får du gå ner där nere".
 

Det hade jag inte mycket för, för i 40 minuter (!!!!) stog den envisa ungen  kvar där. Tyst visseligen men jag kunde naturligtvis inte somna om utan låg och oroade mig för att hon skulle somna stående och ramla ner för trappan.
 

Så vid halv sex bar jag ner henne till soffan i vardagsrummet och satte på Frost, men vägrade fortfarande göra välling, och gick upp till min säng igen. Varpå hon började gasta igen, och fortsatte med det där nere i soffan i en kvart tills hennes storasyster kom gående in i mitt rum och sa "-Mamma, jag är vaken nu, jag kan ta hand om henne". Sen stängde hon dörren till mitt rum och tassade ner till systern som genast blev tyst.
 

Då lyckades jag somna om och vaknade lite över sju av att femåringen väckte mig och sa att frukosten var färdig. "-Men äppeljuicen är slut så jag har hällt upp vatten istället för vi tycker ju inte om äppeljuice jag och lillasyster. Och jag hittade inte smörgåstallrikarna. Och jag hällde inte upp ditt tevatten det är kvar i kokaren och tände inte ljusen för det får jag väl inte själv. Men jag har lagt fram tändaren. Kanske blev lillasysters o'boy lite för varm. Dom var lika länge i micron så jag vet inte varför det blev så, men jag kan hjälpa henne att blåsa på hennes." Den älsklingen alltså!

Notera, tallrik under tekoppen, för det ska det vara när man dukar fint, och tepåsen där på kanten.