Utflyktsmål nära dig.

Jag tror jag har sagt det förut. Men Billebjer är det klart bästa utflyktsmålet för att äta en picnic inom 20 minuters bilresa från Malmö. Bara så att ni vet.

Leker riviera.

Den underbara staden är såklart allra allra underbarast på sommaren. Det är ju alla städer. Men Helsingborg är så nära Nice man komma i Sverige. Folket är flott, standen är nära och härlig, restaurangerna har havsutsikt och serverar moules. När mamma är bortrest åker vi dit och leker att vi är på rivieran.

 

30 nyanser av blått.

Min man brukar beklaga sig så över att han inte har något att ta på sig. Som igår när han skulle till Holland över dagen på nåt möte. Gnällde som ett barn kvällen innan. Jag försökte hävda att det kanske hade lite med planering och framförhållning att göra?

Så när han var där tog jag tag i tvätten på riktigt. Vittjade alla tvättfällori sovrummen, (alla våra sovrum tenderar att ha minst två klädhögar per rum med "halvanvända" kläder. Allt som oftast hör dessa kläder hemma i tvättkorgen.), hallen, badrummet, trapphallen, badrummet i källaren och själva tvättstugan. Tvättade fem tvättar och prioriterade såna tvättar som innehöll skjortor. Hängde sen upp dem färgkoordinerat i mannen garderob och räknade. 30 stycken skjortor. NÅN av dom måste väl ändå gå att använda?

Ett år till!

Det är visst så att varje år blir man ett år äldre. Många verkar ha något emot den naturlagen, tycker inte det är kul att fylla år längre, och "det är inget att fira". Själv känner jag att det finns ingen större mening med att kämpa emot, så då är det väl lika bra att fira så gott man kan eller?

Årets vackraste bukett är alltid den familjen plockar i trädgården och sätter på födelsedagsbrickan på morgonen.

 

Vad anbelangar resten av firandet kunde jag inte riktigt bestämma mig vad vi skulle ta oss till men i sista minuten, dagen innan skickade jag sms till dom allra närmsta vännerna. Och inom 3 timmar hade alla tackat ja. Det är vänner det.

 

Jag fick en ostronkniv i födelsedagspresent, så att det skulle serveras ostron och bubbel, det var oundvikligt.

 

Vi ringde till ICA Maxis fiskdisk och frågade om dom hade ostron hemma. Jodå, "det har vi gott om". Så åkte vi dit och skulle köpa upp oss på ett gäng. Då visade sig att dom hade "extrapris" på ostron. 5 kronor styck! Som hittat! Men man fick bara köpa 12 för det priset, sen kostade dom 10 kronor styck (även det klart under förväntat pris så det var ju i ordning i och för sig). Så jag köpte 12. Sen gick pappa dit och skulle köpa 12 till, men då hade dom bara 7 kvar. Nesligt att säga att man har gott om det och sen 20 minuter senare har man mindre än två dussin! Men skam den som ger sig. När dom nu var så överkomliga i pris ville jag ha så många att alla fick äta så många dom ville. Jag hade på känn att för de flesta av gästerna var det ett. Men ändå, fler än 19 behövde vi. Så vi ringde till ICA maxi på Ystadvägen. Hade dom ostron hemma? "Det har vi alltid hemma". Gott så. Vad kostar dom? Sju och femtio. Så vi köpte tio till.

 

Men utöver det kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle bjuda på så då blev det lite blandat plock som vanligt. Ostron, finbröd från Toftanaise med finsmör och lite goda ostar. Minipizzor med chilimarinerade scampi, och vegetariska dito. Gazpachon med vattenmelon som jag "upptäckte" förra året. Squashrulladerna med philadephia och chili, också de från förra året. En fransk korv i skivor. Kanske var det något mer? Men det har jag gömt i bubbeldimmorna då. Jo, efterrätt såklart. Pannkakstårta som barnen hade bestämt och hemmagjord glass med hemmagjord kolasås, som pappa svängde ihop.

Sammantaget en bra födelsedag, ett gott bord.

Samröre med Polisen.

Det har jag haft två gånger inom en månad nu. Och trots väldigt fint och raskt bemötande från polisen båda gångerna tycker jag det räcker.

Först, i början av juni, när jag kom hem från trippen till stockholm, upptäckte att min cykel var stulen. Förbannade mig själv för jag kunde inte hitta nyckeln, så jag antog att den suttit i. Fick tips om att kolla på gården till det LSS-boende som ligger längre ner på vår gata och där det tydligen bor en man som kallas "cykeltjuven" i folkmin i grannskapet.

Och där stog cykeln mycket riktigt, prydligt parkerad i ett ställ och ordentligt låst. Ringde till polisen. Får man ta tillbaks sin cykel om man hittar den? Nej, det får man ej. Blev kopplad till ledningscentralen, som lovade skicka en bil under kvällen. Jag hann gå och lägga mig innan dom ringde, och dom bad om ursäkt för att dom väckte mig, undrade om dom skulle återkomma dagen därpå istället. Jag svarade att jag har faktiskt FULL förståelse för att åka och hämta en stulen cykel inte är högprioriterat i Malmökvällen. Och så stämde jag träff med polisen i den blåsiga försommarnatten. Efter fem minuters väntan kom en bil med två unga trevliga poliser som återigen bad om ursäkt för att jag fått vänta, och jag sa ännu en gång att det finns nog egentligen viktigare saker att ta tag i, jag klarade av att vänta fem minuter. Under överinseende från polisen låste jag upp cykeln med extranyckeln och cyklade glatt hem.

Hittade sen den riktiga cykelnyckeln två dagar senare.

 

I torsdags kväll, när vi är i Paradiset och håller på att packa och städa i paradiset, för avfärd mot Malmö på fredagsmorgonen. Då ringer vårt larmbolag. Och säger att larmet gått, ska dom skicka en patrull? Ska dom larma polisen?

Jag säger, nej det är nog bara min pappa som glömt larma av, han skulle komma endera dagen.

Men när jag ringer till honom för att kolla så är han inte alls i vårt hus i Malmö, utan hos en vän i Helsingborg. Då ringer vi snabbt upp larmbolaget igen och säger att, javisst, skicka patrull, skicka polis!

Snart får vi veta att någon plockat ut en ruta ur ett av fönstren i matsalen. Att polisen tagit med sig rutan för det fanns ett handavtryck på den som dom ville säkra. Och att inget inne i huset verkar rört och borta. Men min man packar snabbt ihop det viktigaste och sätter sig i bilen och kör genom natten till Malmö. Så svårt att inte veta, att inte vara på plats.

När han kommer fram visar det sig stämma, inget är borta, inget är förstört och tillstökad. Tjyven verkar ha vänt i steget när lamet gick. Så tur i oturen är ju att allt verkar ha fungerat som det ska och att vi inte blev av med något.

 

Men nu tycker vi att det räcker med brottslighet häromkring. Vi vill inte behöva bygga höga murar med glasbitar på toppen. Vi vill ha vår tomt, vårt hus, våra saker i fred tack.

 

 

 

Badbekymmer.

Det är alltid så på sommaren. Särskilt när jag varit i Paradiset, att jag känner mig lite instängd i Malmö. Vart tar man vägen när det är fint väder? Alltså var badar man på riktigt?

I paradiset, minst 25 fantastiska stränder inom allt mellan 5 minuter och 25 minuters bilkörning.
Klippor, klippor med stenbotten, stenstrand, stenblandad sand, klippor med sandbotten, vanlig sandstrand, långgrund sandstrand, sandstrand med sanddyner att läa i, sandstrand med tallar att skugga sig under. Strand med brygga, strand utan brygga, strand med kiosk, strand utan kiosk, strand med liten hamn, strand med stor hamn, strand utan hamn. Överallt kan man ha en stor stor bit strand för sig själv. Man kan för det mesta parkera så att man inte behöver inte släpa sina barn och sin överdrivet stora strandpackning mer än 50 meter. Och överallt fantastisk natur, för det mesta naturreservat.

I Malmö, vart tar man vägen? Ribban och sibbarp -äckligt och överbefolkat. Västra hamnen, funkar inte med barnen. Lomma, för långgrunt. Sen börjar det bli riktiga projekt, med körning på upp emot en halvtimme vilket känns segt när man vet att barnen kommer börja tjata om att åka hem efter sådär en timme och picnicen är slut. Och när man kommer fram. Svårt att hitta parkering. Och/eller supermycket folk. Och/eller skitlångt att gå från bilen till stranden. Suck, jag blir så trött. Hjälp mig!

Jag blir ofta sugen på att flytta till Småland. Vilka hus man kan få där för inga pengar! Vilka skogar, vilken frihet, så naturnära. Men sist, på väg hem från Paradiset när det var 30 grader varmt stannade vi och åt lunch vid en sjö. Och tänkte ta ett dopp. Och när man ska ta ett dopp i en insjö ser vattnet ut såhär. Och standen är en smal remsa sand ditkörd mellan några vassruggar, alar och en gräsmatta. Nej. Där kan jag inte bo.

Hej österlenloppis!

Jag har loppismaxat den här helgen. I början, när jag upptäckte österlenloppisarna, kom jag från varje loppis fullastad med otaliga fynd. 

Men när man handlar urskiljningslöst allt fint man ser, går det snabbt att fylla skåpen hemma. Och skåpen i sommarstugan, och alla husets skrymslen och vrår. Så nuförtiden försöker jag vara mer restriktiv, köper bara sånt vi verkligen behöver. Verkligen. 

Den här helgen var jag på tre loppisar men kom hem med pengar kvar i fickan, det har aldrig förr hänt. Men något litet fick jag väl med mig. Som en smörsnipa i emaljerad gjutjärn. Ljusgul i perfekt skick för en femma. 

En orange liten glasskål signerad av Höglund för en 20-lapp. 

Och en liten teburk, som ska bli sockerburk i sommarstugan, en tia. 

Och en stor kakburk från danska IRA i fint skick. Man kan inte ha för många kakburkar? Tjugo kronor. 

Och tre glas med tryck till saftflassamlingen, en femma stycket. Några playmobilgubbar, några barnböcker, en docka, två leksaksmobiltelefoner, tre oanvända mini-fotbollsspel (ett till varje barn) och ett par byxor till tioåringen. Totalt sjuttio kronor. 

Till paradiset köpte jag en Stokke Trip-Trap i hyfsad kondition (nåja, behöver lite kärlek) för 70kr, fyra gula dynor till utemöblerna för tjugo kronor styck, och så dessa underbara solsängar från 60-talet i jättefint skick. Vi är redo för semestern! 

Mitt konferensjag, dag 2.

Den här promenaden mellan frukosten och konferenslokalen är en bra början. 

Titeln för dagens första pass kan komma att kräva en del mental styrka. 

Bråda dagar, roliga dagar.

Nå. Om man väljer att plocka ut sju veckors ledighet under sommaren, med början två dagar innan midsommar får man kanske skylla sig själv för att det blir lite stressig i början av juni.

 

Nog för att jag är en sån som gillar att ha mycket att göra, som blir effektiv på riktigt först när det är lite stressig och pressat läge. Men nu tror jag det börjar närma sig någon slags gräns. Gick från grannfruboulen igår till stationen för att ta nattåget till Stockholm för projektledarutbildning i två dagar.

 Malmö kan vara bra vackert ibland. Särskilt en vin(d)stilla junikväll i solnedgång.

 

På presentationsrundan på utbildningen lyssnade jag inte på vad någon sa, men tittade lite halvt förvirrat upp från telefonen när det var min tur. Sa mitt namn och bad om ursäkt för att jag troligen kommer att vara lite halvt frånvarande på kursen eftersom två av mina projekt är inne i lite pressat läge just nu, och så fortsatte jag skriva mitt mail till en av våra beställare. Tog alla pauser som gick för att kolla och skriva mail och prata i telefon med kollegor som sitter på kontoret i Malmö och jobbar igen det jag inte hunnit med, och göra anteckningar om saker jag kom på som jag måste komma ihåg att göra som jag troligen skulle missa annars.

 

Gick från dagens pass och checkade in på hotellet, tog en dusch (den där duschen på tåget klockan sex i morse räknas inte, första-klass-kupé eller ej, det är inte samma sak att tågduscha) och satte mig att färdigställa lite ritningar. 45 minuter efter utsatt middagstid stängde jag ner datorn efter att ha kommit underfund med att kollegan där i Malmö som jag hetsat på distans hela dagen faktiskt fyller år idag, men att hon troligen inte kommer att hinna fira sin födelsedag. Ombytt men med andan i halsen hastade jag mot kvällens middag. Kommer halvvägs när jag upptäcker att jag har olika skor på mig. Som i en brun sko på ena foten och en svart på andra.

Jaja, jag vände tillbaks och rättade till incidenten innan någon hann se mig, och slängde i mig en (utsäkt!) skagen snabbt som ögat för att hinna ifatt dom andra som just skulle börja på huvudrätten.

 

För ovanlighetens skull orkade jag inte stanna till sist och vara den som stänger baren. Jag gick tillbaks till rummet fast det var fem andra personer ur gänget kvar i lobbybaren. Gick tillbaks till rummet, tog på mig morgonrocken (finns det en fluffig Gant-morgonrock på rummet så använder man den bara för att) och jobbade en halvtimme till.

 Men nu är det god natt.

 

 

Vi är på Hotel J i Nacka, ett fin-fint-ställe. Vissa av mina kollegor har den här utsikten från sina rum.

 

 

Med min vanliga tur lyckades jag såklart få ett rum mot bergssidan. Med morgonsol istället för kvällssol. Jaja. Kommer väl ändå inte ha anledning att hänga på balkongen direkt.

 

God natt.

Håkanstorp - Stockholm 22.37 Vagn 10 plats 10.

Man vet att den som städade tåget hade lite bråttom hem, när man hittar detta på golvet under sin slaf i första klass.

Inget ont om den som hade kupén innan mig, jag vet hur lätt det är att slarva bort saker. Idag söp jag till exempel bort min jacka någonstans mellan hemmet och nattåget. Troligtvis på Boulebaren. Men det var det värt, för oj så trevligt jag hade. 

Att jag har så över förväntan trevliga kvinns till grannar har jag inte riktigt förstått förrän idag. Då hade jag naturligtvis frotterat mig med er tidigare, oftare och mer! Stort tack alla ni för en finfin kväll. Nån kväll i sommar blir det mer rosa dricka utan barn, i min trädgård, det är ett löfte. Vi kan säga att det är förlorarens lott... 

Godnatt från nederslafen! 

Att åka tåg genom Sverige en försommarnatt är inte fy skam. 

Still going indiskt!

Var ett tag sen ni fick se exempel på min FANTASTISKA matlagning. Ni kanske rent av undrar om jag slutat äta helt? 

Kan lugna er med att jo, jag lagar fortfarande mat. Jo, jag äter fortfarande för mycket. Och kanske göra er lite besvikna med att är fortfarande fast i lite av en indienvåg. Det började som helt "vanlig" kyckling curry, men sen kunde jag inte hålla mig utan indienade till det med mer och fler kryddor och grönsaker. 

Alla älskar kyckling curry! 

Äntligen har vi haft nån glädje av hålet!

Man kan ha det till att fånga igelkottar med!

Flickornas glädje när vi i morse upptäckte att det satt en igelkott nere i gropen var mycket stor.
Mannen fick ta fram en skyffel och försiktigt lyfta upp den ur gropen. En liten stackare som saknade ena ögat kilade genast in under buskarna.

 

Vi måste få ner träden i gropen nu...

Plötsligt händer det!

Några av er kanske minns det här inlägget: http://cyklahem.blogspot.dk/2015/03/inte-en-vinnare.html , när jag bittert proklamerade att jag inte tänkte tävla mer.

"Så nu är det sluttävlat för min del. Aldrig mer. Någonsin, jag lovar. Jag har gett upp, jag har fattat äntligen att makterna anser mig inte värdig. I GET IT! "

Men så ändå. När vi var på sommarfest på barnens dagis häromdagen så sålde dom som vanligt lotter för att skramla pengar till festkassan. Man fick köpa två lotter/barn för en tia och det ville barnen naturligtvis ha. Så vi köpte fyra lotter, och stog där i regnet en halvtimme senare och lyssnade uppgivet och inte alls uppmärksamt på när dom ropade ut vilka lottnummer som vunnit.
"...Lila 15!" och nån i folkhavet tjoade till.
"Gul 76!" och nån annan tjoade till.
"Lila 89!"
"Lila 89!"
"LILA 89!"
Ingen svarar och femåringen drar mig i armen
"Mamma, vilket nummer har vi?"
LILA 89!!

Oerhört lycka. Och sedan chocken när vi två minuter senare vinner även på gul 34!

Jag skrålar och skränar högt av glädje över denna plötsliga tur.
"Wow! Alltså, jag har aldrig vunnit något i hela mitt liv och nu detta! Shit verkligen! På två av fyra  lotter, helt osannolikt! Dubbeltur verkligen!"
Dom andra föräldrarna tror nog att jag att är lite galen och ler överseende, men dom skulle bara veta... Nu funderar jag på om jag borde köpa ett gäng trisslotter igen?

Vinst 1: Vattenfärger och block.

Vinst 2: Såpbubblesvärd.

 

https://open.spotify.com/track/5OLSqW2bh31gOOMg8NqdpQ

Framtiden är här!

Ja ni vet nu har framtiden anlänt till 20-talsvillan. Fiber, schmack boom rätt in i (genom för att vara exakta) väggen! 

Vi väntar bara på nya routern, sen, oj vad vi ska surfa. 

Än så länge är vi nöjda, inkoppling utan problem, anslutning utan problem.  Beställde 100/10 och enligt bredbandskollen har vi 126/14. 

http://open.spotify.com/track/7HqoeQoVniJWJ33BHfG670

Visst blir man glad men...

Visst blir man glad över att se att femåringen kan skriva, typ. 

Men när jag hade deschifrerat budskapet på det här brevet som hon stolt och leende räckte över på mors dag undrar jag om vi skulle ha väntat en stund till med alfabetet? 

"Jag vill helst flytta från er"