Monster. Diktator. Tyrann.

Fina titlar på den för tillfället förskräckliga ettåringen. Hela hennes liv verkar gå ut på att driva familjen till vansinne.

Måltiderna ägnas åt att kasta det som finns på tallriken på golvet, oavsett vad det är. Och sen sitta och skrika och peka på alla andras tallrikar och alla skålar och kastruller på bordet för att få del av det som finns där, spelar ingen roll att det är exakt samma sak som hon just förkastat. Och strax kastar igen. Och mellan varven ställa sig upp och vingla i stolen och peka på golvet och mamman.

Övrig tid varieras mellan att tvinga mamman medelst grisskriket att läsa pekboken om djuren tiotusen gånger om dagen, hitta en obevakad kökslåda eller skåp att tömma ut på golvet, rota i sophinken på toaletter, klättra ensam upp för stora trappan eller tvinga till sig vilken leksak storasyster än leker med. Att man kan sova middag på något annat sätt än att skrika sig till sömns och somna utmattad verkar hon helt ha förträngt.  

Och nätterna? Skam den som ger sig tänker hon och tvingar upp mamman minst fem gånger per natt, med minst två-tre timmars vakenhet inlagt. Att för den skull sova lite längre på morgonen? Nej nej, har man lyckats hindra mamman från att sova på natten är det onödigt att låta henne sova på morgonen. Vi kliver upp vid fem. Eller iallafall innan sex. 

Sen börjar vi en ny dag, båda tröttare och grinigare än någonsin. 

En jättegod söndagsmiddag; hjortfärsbiffar, gräddsås, kokt potatis, favoritgrönsaker. Men ni ser vad den där handen gör? Den äter inte. Den skriker, kastar och pekar. Jävla.