Oförtjänt lyx?

Det är nog några som kommer att tycka att nu är det väl ändå lite väl lyxigt i den där mammans liv. Det är ensamhelger utan barn, det är ensamtid på vaxsalongen och desperata-mamman kvällar med vännerna, lantliga caféer och romantiska valentinmiddagar, välplanerade flådiga restaurangbesök med ytterligare några vänner, skål hit och skål dit och kanelbullarna verkar flöda. Och så inemellan lite lite gnäll.

 

Hade hon verkligen förtjänat ytterligare en solodag? JA, det hade hon. När jag gör dom där desperata inläggen, som igår, då är det verkligen allvar. Den där andra mammaidyllen som visas upp för det mesta, den utgör i verkligheten max fem procent av vår tid, MAX. Jag har snart varit hemma i ett år och fyra månader. Om två veckor ska ettåringen skolas in på dagis och veckan därpå ska jag skolas in på jobbet igen. Det är med skräckblandad förtjusning vi närmar oss detta. Men vi behöver det verkligen. Båda två blir vi allt mer understimulerade och allt mer trötta på varandra. Och inte blir det bättre av att den här vintern som dom positiva kallar "ovanligt mild" enligt mig bara varit ovanligt grå. 

 

Ettåringen har sovit dåligt senaste veckan, vilket medför att hon är ovanligt sur på dagarna. En ond cirkel. Så igår när min sambo hade semester men fick sovmorgon och jag var uppe med en ettåring surare än det suraste i lösgodihyllan efter ännu en insomnianatt, var jag ett vrak när jag vid niotiden hörde sambon börja röra sig på övervåninen. Så jag upp som ett jehu för trapporna, ner med ungen i sängen och ett mycket irriterad "Och nu håller du tyst och sover", smällde sen igen dörren till övervåningen mitt framför näsan på mannen som i samma sekund kom ut ur vårt sovrum, sen brakade jag ner till badrummet i källaren för en liten liten stund av ensamhet. Efter en stund kom min man nertassande och undrade vad som hade hänt, om jag var arg på honom.

-Nej, men jag vill inte se den ungen mer.

Så kom vi fram till att han skulle ta barnen och åka till sina föräldrar över dagen, medan jag stannade hemma och kom ut senare med tåget.

Så mellan klockan tio och klockan två låg jag i ömsom sängen ömsom soffan, sov lite, läste lite, kollade lite på OS. Helt helt själv. Så himla gött.

 

 

Sen packade jag mig iväg, tog bussen till Triangelen. Lämnade tillbaks några av dom där plaggen jag köpte på H&M sist, samvetet har hunnit ifatt mig under veckan. Bläddrade i lite böcker på Pocket shop och fingrade lite på några urläckra skor på Jern men lät bli att köpa dem. Köte en cafe latte och en pain au chockolat på Gateu och satt där oförskämt länge och läste gamla nummer av Gods och gårdar som låg i deras tidningsställ, drömde lite om ett annat liv. 

 

 

Hade fortfarande tid över så jag var på konsthallen och hann titta tillräckligt länge för att bli kulturmätt för dagen.

Fascinerades över mängden cyklar utanför konsthallen och triangelns station och kände mig som främling i min egen stad. Har inte varit här sen det här torget blev så "färdigt" som det är. När jag satt där på Gateau och tittade ut på det känndes det rent av lite kontinentalt, men det var nog bara som jag är ovan vid stadslivet nuförtiden.
 

Klev in i glasbubblan på Triangelns station och lät mig slukas av underjorden. Blev tillfrågad av ett gäng fnittriga småtjejer med händerna fulla av H&M, Zara och Vera Moda-påsar vilket tåg dom skulle ta till Emporia. Jag fick tänka till en sekund och efteråt tisslade och tasslade dom lite och sneglade på mig. Såg ut som att dom undrade om mina råd verkligen var tillförlitliga, kanske såg dom att det inte är så ofta jag är ensam och shoppar på stan.
 

Kanske hade de noterat att jag hade lantiskläderna på mig. Mina varmaste geggtäta vinterkängor från Jula. Älskar dom. Satt på tåget och skumpade mellan Malmö och Tomelilla, tillsammans med sportlovslediga familjer som varit i storstan och shoppat och piercat naveln och undrade om dom skulle äta Taco eller hämta pizza till kvällsmaten.

Tänkte på familjen jag var på väg till och kände att det där andra livet, det vill jag nog inte ha.