Ni vet den där känslan...

När fyraåringen är på lådbilslandet med sina kusiner, och ettåringen sover tungt på en filt under ett svart parasoll och man går ner mot havet för att bada. Och det är så varmt både på land och i havet att det är lika många vuxna som barn som badar. Och det blåser sådär lagom mycket att barnaskrik och vuxensorl liksom blåser bort och ersätts av bara ett ihållande vågbrus och vassrassel. Och man går ut i det där vattnet som alltid alltid känns lite kallt innan man doppat sig men när man väl gjort det förvandlas hela havet till en enda stor smekning. Och man kastar sig mot vågorna och går så långt ut i det långgrunda att man inte bottnar mer och ligger man där och dyker i vågorna och tittar på havsytan underifrån men inte ens där ute på botten är det kallt. Och man badar så länge att man tappar all balans och raglar upp över stranden mot sitt läger som en pinsamt berusad människa. Och man lägger sig blöt rakt ner i den sammetslena varma sanden. Och tänker jag reser mig ändå inte förrän jag torkat så mycket att sanden bara rinner av mig. 

Och jag tänker; 

-Livet, jag begär inget mer av dig nu. 

DEN känslan.