fredag 30 januari 2015

Jag vet verkligen inte vad som hände.

Hur blev det såhär?

Jag som verkligen hade ansträngt mig för att vi skulle ha enmysig middag tillsammans när vi var själva hemma, tjejerna och jag. Tänt ljus. Hällt upp vattnet i fina karaffen istället för plastillbringaren och lagt i isbitar för att det skulle bli sådär iskallt som barnen vill ha det. Stekt fiskpinnar, vispat ihop pulvermos, micrat frysta ärtor och verkligen gjort mig till. Och i ungefär två minuter hade vi skitmysigt. Sen råkade jag tydligen peta i tvååringens potatismos på ett högst opassande sätt när hon bad mig blåsa i det. Hade jag bara vetat vad jag gjorde fel kunde jag ju lovat att aldrig göra om det, men i detta fallet blir det svårt. Så hon fick ett totalt bryt och skrek ilsket rakt ut i fem minuter trots att jag slätade till moset igen och försökte trösta. Sen förpassade jag henne till hallen med förmaningen att om hon ska sitta med vid matbordet så får hon inte skrika. I hallen fortsatte hon såklart att gasta som en gast. Då blängde femåringen surt på mig och sa att jag var en elak mamma och att hon skulle trösta. Så hon gick ner i hallen och mötte samma jävla monster som jag just lämnat där. 

Och då fick hon ett bryt. Sprang gråtande förbi mig in i soffan. -Hon vill aldrig att jag ska prata med henne, eller krama henne, eller pussa henne, hon tycker inte om mig fast jag är hennes storasyster. Det är orättvist!

Så där satt jag med mitt vatten och mitt pulvermos och en jävligt dålig stämning. 

Och nu vankar jag av och an mellan hallen och soffan och försöker trösta och locka för att få lite sällskap. Det går sådär. Snart skiter jag i uppfostran och hälsa och övervikt och plockar fram chipsen. Happy happy!

Amanda Jenssen – Happyland

2 kommentarer:

  1. Låter ju inte så roligt men du är duktig på att skriva så att vi andra får kul istället!
    /Elin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inget ont som inte för något gott med sig som dom brukar säga...
      Tack för smicker till författaren i mig :)

      Radera