tisdag 7 maj 2013

Härdsmälta.

Det var inte den här mamman jag ville vara. Den här som skriker TYST! allt vad jag orkar tio centimeter från ansiktet på dottern så att spottet flyger, lyfter upp henne, kastar henne i soffan och skriker "Nu stannar du där tills du är snäll", minst en gång om dagen.

Varför kan vi inte bara göra EN enda sak om dagen utan bråk? Kanske äta EN måltid utan att spotta ut varannan tugga, be att få kanterna bortskurna och sen skrika högt och kasta mackan för att kanterna inte är kvar, be om fil och bli förbannad för att det är för lite fil och sen efter en sked vägra äta mer, leka med bestiken trots femtioelva tillsägelser så att maten ramlar på golvet, skrika efter mellanmål men sen vägra sätta sig vid bordet för att det är fel duk, fel vas, fel... Kanske gå hemifrån EN gång i veckan utan att börja en timme i förväg med påklädningen eftersom det -oavsett vilka eller hur få kläder som ska tas på, kommer att sluta med att jag med våld klär på en treåring som samtidigt gör allt för att sparka mig i magen.

Vissa i omgivningen tycker att jag är för mesig, säger inte till tillräckligt ofta, tillräckligt tydligt. Kan man vara mer tydlig än att säga NEJ, TYST, SLUTA, GÖR INTE SÅ tiotusen gånger om dagen? Vissa i omgivningen ser på mig med förakt och på treåringen med medlidande när jag tvingar henne att äta upp TVÅ tuggor av den rostade mackan med bortskurna kanter som nyss beställdes, de förstår inte varför det är så viktigt, varför kan hon inte få göra som hon vill? Hur jag än gör, som dom vill eller som dom andra vill eller som min sambo vill eller som mitt hjäta känner så slutar det med skrik och bråk. Och jag känner mig lika toalt misslyckad varje gång.

Jag är inte alltid mamman jag ville va, men hon är inte alltid dottern jag ville ha. Men ni vet nog alla att jag älskar henne gränslöst. Så att hjärtat brister när hon väl bryter ihop och vill kramas och säga förlåt. Det var inte såhär det skulle vara. Hon sitter där inne i soffan och gråter och jag sitter här framför datorn och gråter.

Fan. Hur gör ni, vad var det ni gjorde rätt när jag gjorde fel?

2 kommentarer:

  1. Jag vet hur det är!!! Barnen är det mest underbara som finns men när man måste skrika för att de inte lyssnar, de vägrar ta på sig kläderna och de gör allt tvärtemot vad man säger! Jag har också gråtit och undrat vad har jag gjort för fel, varför är inte mina barn snälla och söta som alla andra barn alltid verkar vara .... Linn

    SvaraRadera
  2. Emsikolan min vän, du har en blogg :) Det har inte jag men en trotsig 3-åring har jag. Känner så väl igen mig i det du skriver. Klump i magen och tårar av misslyckande. Vad man än gör så blir det fel.
    Det är väl på tiden vi föser ihop de där båda argbiggorna. Vi måste ju bara träffas snart! Jag får försöka få tummen ur någon gång och komma till Malmö.
    Storkramar från Götet och Anna

    SvaraRadera