Sniglarnas trädgård.

I vår trädgård finns några sorters snäckor. Alltså såna sniglar som bär sitt hur på ryggen. De klassiska svart-gul-randiga som jag tyckte var vansinnigt vackra när jag var liten. Och så mångder av vinbärssnäckor (fler av dem än av vinbären...). Har långtgångna planer på att fånga dem, koka dem i vitt vin och gratinera dem med vitlök. Kanske det äntligen blir av den här sommaren?

Det finns också några sniglar, och med dom är det lite svårare. Den där mördarsnigeln, den vill man ju inte ha på besök har jag förstått, hur ser den ut egentligen?

I förmiddags stötte jag på den här:

 

Osäker som jag var så postade jag en bild på facebook med en fråga om det var dags att väcka mördaren i mig eller inte. Det visade sig snabbt, bland annat tack vare faster, att detta är en leopardsnigel som bara äter förmultnat material (alltså inte min nysådder), inte en mördare.

 

Det finns flera små rackare av denna typ och det känns skönt att få låta dem leva. Tyvärr råkade fyraåringen göra slut på den stackare vi just stiftat bekantskap med ovan, med hjälp av framhjulet på trehjulingen. Till hennes försvar ska sägas att hon var så exalterad över sin nya cykelhjälm att hon inte såg den. R.I.P. lilla snigel. Kanske ska vi ha begravning imorgon? Lämpligt sångnummer som alla kan klara av finns ju klart.

Mora Träsk – Lilla Snigel