fredag 21 mars 2014

Att bli behandlad som en knarkare...

...i jakt på herion. Det är inte kul. Det är så jag känner mig varje år när jag stolpar iväg till vårdcentralen och ska försöka få ut årets dos av medicin.
 
Jag har varit pollenallergisk i ganska exakt trettio år. Haft varierande besvär och varierande mycket besvär. Ibland är det ögonen som rinner och kliar, vissa år är det näsan som korkar igen och/eller rinner och/eller kliar. I år kliar det också i halsen och jag känner mig på svullen i hjärnan mest hela tiden. Ibland får jag lite astma. Om jag går barbent i högt gräs får jag garanterat utslag, om jag ligger lättklädd på en gräsmatta utan någon filt likaså. Men värst av allt är tröttheten. Det är som att hjärnan är svullen. Man är liksom hela tiden utmattd sådär så att det är lite svårt att fokusera på någonting. Kan somna sittande vid skrivbordet på jobbet. Detta har naturligtvis inte förbättrats sen jag blev småbarnsmamma, men till mitt försvar kan jag säga att det var likadant i flera år innan jag fick barn.
 
Ett tag när jag bodde i Helsingborg hade jag en läkare som var förstående och skrev ut en kortisonspruta på förfrågan några år i rad. Sen jag flyttade till Malmö hade inte varit så lätt. Dels eftersom oavsett vilken vårdcentral jag varit skriven på så träffar man olika läkare varje gång man går dit. Dels eftersom malmöläkare generellt verkar vara mycket misstänksamma mot att pollenallergi faktiskt kan vara en sjukt störig sjukdom. Alltså långt bortom "det kliar lite i näsan ibland på våren". Jag hade hört talas om hyposensibilisering, alltså att man liksom ska vänja kroppen vid det man är allergisk mot genom att vecka för vecka spruta in lite lite av allergenet, i allt högre doser. Efter mycket mycket tjat skrev min husläkare en remiss till allergimottagningen. Det bekräftades att jag är mycket allergisk mot björk- och gräspollen och jag fick påbörja behandling. Tyvärr hann jag bara med det i ungefär tre månader (en behandling som kan pågå i över ett år), innan jag vid ett besök fick en rätt seriös anafylaktisk chock (seriös som i blev medvetslös, vaknade till lite några gånger och hörde "nej, fortfarande ingen puls, unget blodtryck", tuppade av några gånger till och vaknade till lite mer efter ett tag med ungefär åtta läkare runt sängen, varav en med laddad defibrilator just beredd att ge mig en liten kyss). Efter det fick jag stanna över natten för observation, komma tillbaks och lämna blodprov som dom kunde forska på, fick två biobiljetter som tack, och sen ville de inte veta av mig mer, att fortsätta behandlingen var liksom uteslutet.
 
Så efter det fortsatte kriget mot läkarna på vårdcentralerna. Ibland får jag det jag vill, ibland inte. Aldrig någonsin utan en lång utläggning om att detta är ju en stark medicin som har många biverkningar (att min sjukdom också har tradiga verkningar verkar gå dem helt förbi). Aldrig någonsin hitintills utan att i någon månad prova olika kombinationer av andra mediciner. Aldrig någonsin har de fungerat. En del år blir det så att jag bara ger upp, lever med det. Jag menar hur många gånger ska man orka bråka med sköterskan som svarar i telefon för att få en tid, ta ledigt från jobbet, betala ännu en avgift (visserligen väldigt subventionerad vilket jag är mycket tacksam för), och bråka med läkaren för att få det man vill? Inte oändligt många gånger faktiskt. På senare år har två graviditeter respektive ammningssommrar gjort hard core medicinering omöjlig.
 
Men i år. I år tänkte jag banne mig inte ge mig! Vid vilken annan sjukdom tvingar man patienterna att, varje år, leka försökskanin med olika mediciner som patienten redan har provat? No way, aldrig mer. Så jag ringde i början av februari när jag kände att nu drar det igång. Fick av den mycket misstroende sköterskan i telefonen en tid till idag, 21 mars.
-Det finns ju väldigt många receptfria läkemedel du kan prova så länge. Jag rekommenderar xx och xx.
Thanx for next to nothing. 
 
Har alltså sedan dess provat kombinationen dubbel dos receptfria tabletter och receptfritt nässpray. Och levt med abnorm trötthet, kli i halsen och en näsduk typ konstant i ena handen. Och har sedan dess i huvudet formulerat det här inlägget men hoppats att jag skulle slippa skriv det. Men nu sitter jag alltså här och gör just det.
 
Åkte idag till läkaren på utsatt tid. På förhand mentalt rustad för krig, beredd att kämpa. Med vattkoppan och fyraåringen. Blir inkallad till en läkare. Hon frågar vad jag behöver hjälp med. Jag förklarar vänligt men bestämt att jag är pollenallergisk och att jag vill ha kortisontabletter.
-Har du provat receptfria mediciner?
Invärtes suck.
-Ja (annars skulle jag kanske inte sitta här).
-Vad har du för besvär.
Jag förklarar så gott jag kan. Det här med tröttheten och den svullna hjärnan är det som läkarna verkar ha svårast att förstå, vilket är trist eftersom det som sagt är det som är stösta problemet för mig. Hon frågar lite mer och jag berättar lite mer. Om olika besvär och behandlingar, om min lilla sejour på allergimottagningen och så vidare. Hon förklarar vänligt men besämt för mig allt det som rätt så många läkare före henne har förklarat för mig om den medicin jag efterfrågar. Hon börjar fråga mig vilka olika antihistaminer, nässprayer och ögondroppar jag har provat (dvs alternativ till det kortison jag vill ha). Jag säger vänligt men bestämt:
-Jag har varit pollenallergiker i runda slängar i 30 år. Det är nästan lättare att berätta för dig vilka mediciner jag inte har provat. Om det har kommit några nya bra mediciner de senaste tre åren (dvs sen senast jag var hos läkaren angående detta) så har jag inte provat dem, men gör det gärna. Har det det?
-Nej.
Nu byter hon linje.
-Har du gått upp mycket i vikt under dina graviditeter?
-Nej. Första gången 12 kilo och andra gången 11. Jag var överviktigt redan innan mina graviditeter men det jag gått upp i samband med barnen har jag gått ner inom två veckor efter för lossningen, båda gångerna.
-Har du anlag för diabetes? Har du haft problem med sockret under graviditeterna till exempel?
-Nej.
Hon börjar förklara för mig biverkningarna av medicinen. Jag börjar tappa tålamodet (så även mina barn som leker inte så stillsamt på golvet bredvid mig).
-Vill du inte skriva ut medicinen så säg det. Vill du att jag ska prova något annat först så säg det, då kan vi göra det. Jag förstår bara inte varför jag ska behöva göra det varje år?
-Är du frisk för övrigt?
Jag funderar över vart hon vill komma med den frågan.
-Ja. Det har du redan frågat mig. Du antecknade svaret där.
Pekar på hennes papper.
-Alltså jag uplever ett väldigt motstånd från dig. Är det några problem?
-Ja, problemet är att jag upplever ett motstånd från dig. Ett motstånd att skriva ut den medicin jag vill ha. Precis som jag upplever det motståndet varje gång jag efterfrågar den. Det är rätt så tröttsamt faktiskt.
Tårar i ögonen. Detta är ovärdigt.
-Jag tycker iallafall att du ska besöka allergimottagningen så att man kan se om det finns något annat man kan göra.
-Visst, gärna.
-Jag skriver ut ett recept till dig. Du får lämna ett blodprov för att kolla sockret innan du går. Och så får du komma in i sommar och ta ett nytt prov.
Vänder sig mot datorn. Jag reser mig och börjar samla ihop barnen och vagnen. Tittar lite frågande åt hennes håll, är vi färdiga nu? Försöker mig på ett:
-Tack då?
Fortfarande utan att bli bevärdigad en blick till.
-Tack.
 
Går därifrån och funderar på vad jag kommer att hitta på apoteket. Till min lycka och stora stora förvåning finns recept på allt jag ville ha. Jag kommer att försöka med medicinerna utan kortison först i två veckor. Jag är inte knarkare. Jag vill bara slippa gå igenom det här. Någonsin igen. 
 


Ja, jag tog alltså med vattkoppan till vårdcentralen. Eftersom vi var ensamma i väntrummet håller jag det för osannolikt att vi smittade ner någon utom möjligtvis läkaren. Och det är hon värd.

6 kommentarer:

  1. Suck, förstår din frustation.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Och tack för att du läser och kommenterar!

      Radera
  2. Så cyklar hon då hem
    min nya favorit
    Hon tillhör numer faktiskt dem
    jag läser med viss nit

    Nu rinner hennes näsa
    och hon är visst väldigt trött
    Hon orkar knappast läsa
    - pollenvarning är på rött

    Och samma skit det går igen
    varenda liten vår
    En kamp det är för många, men
    hennes verkar extra svår?

    Det är ju ganska trist det där
    som du ändå så kul beskriver
    Så fortsätt skriv, trots vårbesvär
    - jag läser med stor iver!

    SvaraRadera
  3. Nu börjar det likna stakning va!? Det är det inte - jag är bara lite understimulerad. Eller så lidet jag av ett uppskjutarbeteende.
    /Ulrika

    SvaraRadera
  4. Faaaasen vad svårt det är att kommentera!! Låser sig hela tiden!!!
    (Eller ör det jag?)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är inte bara du. Vet inne varför det är så svårt att kommentera, flera har påpekat det men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det...

      Radera