onsdag 19 mars 2014

Nattlig fikapaus. Har jag nått botten nu?

Vet inte varför men senaste tiden har jag allt oftare befunnit mig på gränsen till verkligt sammanbrott. Och passerat den. Jag tänker att det finns en handfull bidragande orsaker till det. Men jag väljer att skylla nästan allt på bristande nattsömn. Räknade ut att det är mindre än tio nätter, totalt, som jag sovit i sträck, utan att gå upp och passa barn, sedan fyraåringen föddes. Det är inte undra på alltså.

Att handleden åter börjat bli mer svullen och öm, due to bära runt på sjuk ettåring i en vecka, och att ryggontet börjar göra sig påmint igen, due to bära runt på sjuk ettåring i en vecka, med ännu sämre lyft- och bärteknik än vanligt due to ont i handleden kan ha bidragit till natten händelser. Även tanken på att ha börjat jobba med känslan av att vara värdelös kan vara bidragande. Bidrar jag just nu till avdelningens lönsamhet och ökad debiteringsgrad såhär finansårets sista månad? Skulle inte tro det.

I måndags åkte min man till Berlin med jobbet, och självklart valde både ettåringen och fyraåringen att ha en osedvanligt tradig natt mot tisdagen. Men vi bet ihop, det gjorde vi. Vi fixade natten, vi fixade morgonen och kom hysat i tid. Vi fixade arbetsdagen, hyfsat, med benägen hjälp av automatkaffet.

Hämtade två döttrar, och för första gången hade dottern också med sig en dagiskompis hem för att leka med. Optimistiskt hade jag föreställt mig en bebis som sov, utmattad av att ha börjat på dagis igen, två fyraåriga flickor som lekte med playmobil, eller My little Pony eller kanske klädde ut sig till prinsessor och satt i soffan och tittade på en prinsessfilm. Medan jag, mamman, låg utsträckt på sängen och läst lite, kanske rent av tog en liten tupplur. Ha! Det enda som slog in var prinsessutklädningen -inklusive smyga in på badrummet och länsa min sminkväska. I övrigt var fyraåringarna rätt så ointresserade av att leka med varandra i mer än fem minuter i sträck trots att jag kom med ett otal förslag. De vill inte leka samma saker, men ville ha samma saker, den gästande fyraåringen ville inte titta på film m er än i fem minuter men min fyraåring ville titta färdigt på filmen. Det var inte en, två, tre eller fyra gånger som jag fick ta min dotter avsides och förklara för henne att när man har gäster här för att leka med, är det inte lämpligt att skrika att gästen inte får komma in på ens rum, eller att man inte vill leka med den.

Det som också slog in var att ettåringen var utmattad, dock inte att hon sov en stund. Gjorde inte mindre än fyra försök att lägga henne under eftermiddagen men misslyckades med samtliga, ibland på grund av att gästande fyraåring inte förstod konceptet "bebisen sover" och vad som därmed krävs i form av att inte vistas i samma rum som ettåringen eller åtminstone inte prata i det rummet...

Tio minuter innan kvällsmaten var färdig (det enda de hitintills enats om var att de ville ha fiskpinnar till kvällmat) lekte de plötsligt stillsamt tillsammans på fyraåringens rum under nöjt fnitter. Var tvungen att avbryta eftersom fiskpinnarna var färdiga och jag hade sagt till gästens föräldrar att hon skulle få mat här.
-Maten är färdig!
-Men åh, vi som leker så himla fint nu!
Tack.
Gästens mamma kom sedan mitt i maten, tjugofemminuter före utsatt tid, vilket omöjliggjorde att de skulle få leka vidare efter maten som jag utlovat. Vilket i sin tur medförde att min dotter fick dagens, inte första, men väl största utbrott, undertiden ettåringen försökte resa sig upp i sin barnstol med fiskpinnar och potatismos i ansiktet, och jag lite lätt förvirrat och inte helt övertygande försökte säga till flickans mamma att dom hade haft så roligt tillsammans, att det bara hade varit roligt att ha gäster.

Efteråt var vi alla på olika sätt utmattade. Jag sanerade barnen och köket, och på förfrågan från fyraåringe utförde vi läggningsritual ungefär fyrtio minuter tidigare än vanligt. Själv försökte jag läsa i sängen en stund, men slocknade nog redan strax efter nio. Tur var väl det iallafall.

För vid halv två vaknade ettåringen och härjade lite. Somnade om. Då vaknade fyraåringen, hon kunde inte sova. Det kliade i nacken, jag kliade i nacken. Hon var törstig, behövde något kallt, så hon fick ett glas vatten. Och så kunde hon bara inte sova. Under ökande irritation och under allt högre röst från fyraåringen enades vi om att inte vara ense, om man säger så. Jag gick tillbaks till min säng. Hon fortsatte snyfta i sin säng. I en halvtimme. Sen vaknade ettåringen. Efter lite kamp lyckades jag få henne att somna om. Då tilltog fyraåringens gnäll, bankande i väggar och övrigt oljud. Så hon fick komma och lägga sig bredvid mig på pappans tomma plats. Det hjälpte föga, varken henne eller mig. Efter att vi båda legat vakna  i ytterligare en halvtimme vaknade ettåringen igen. Med ännu större möda, och mindre tålamod än gången innan fick ner henne i sängen igen. Fyraåringen fortfarande vaken i min säng, kastade sig av och an, gnällde surt med jämna mellanrum. Jag fick nog, lyfte upp henne, kastade ner henne i hennes egen säng och röt TYST OCH SOV!

Gick tillbaks till min egen säng. Höde att fyraåringen varken var tyst, eller sov. Utmattad började jag själv gråta. Vad fan skulle jag ta mig till! Gick helt sonika in till fyraåringen gråtande och frågade henne vad hon ville att jag skulle göra egentligen. Då vaknar ettåringen till vårt gråtande, ställer sig upp i sin säng i sitt rum, jollrar och skrattar högt. Som ett hån mot oss båda. Jag hör på henne att den där kommer man inte att knunna lägga inom en snart framtid. Så vi klev upp.

Jag tog på mig morgonrock, och fyraårignen som envisats med att sova naken fick ett nattlinne. Ettåringen fick en ny blöja. Jag fick en kopp te, fyraåringen äppeljuice och sen mjök, ettåringen vatten. Sen fick vi glass. Sen fick vi banan. Sen fick vi kex. Båda barnen tyckte att det var ganska festligt, det tyckte inte jag, men jag gjorde verkligen mitt yttersta för att dölja det. Sen gick vi och la oss igen. Klockan hade hunnit bli kvart över fyra, fåglarna hade börjat väsnas därute. Jag satte fram klockan och tänkte det blir ingen dusch och ingen hårtvätt imorgon, och sminkningen får vi ta på jobbets toalett. Eller i hissen. Somnade utmattad med tårar i ögonen, sprängande huvudvärk och en rädsla för morgondagen.

Vi fick iallafall sova i en timma och femtio minuter innan ettåringen tyckte att det var dags att vakna. Fem över sex, en timme innan klockringning. Försökte förgäves få henne att slumra i min säng. Försökte förgäves få henne att sitta still i min säng och kolla på barnkanalen så att jag skulle få slumra. Efter att ha fått fjärkontrollen i huvudet tre gången, med olika kraft i slaget, och små fingrar med lite för långa naglar inpetade i näsborrar och ögon ett antal gånger. Gav jag upp. Bet ihop och påbörjade en dag.

Fy fan. Jag hoppas innerligt att botten är nådd.
Lena Philipsson – The botten is nådd

Hur blev det såhär?

 

10 kommentarer:

  1. Ha ha!!!! Skrattar så jag gråter!!!! Och känner igen...
    http://detsomhanderhososs.wordpress.com/2013/11/03/restskatten/
    http://detsomhanderhososs.wordpress.com/2013/08/22/natten-som-gick/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland hatar jag blogger. Tex när länkar i kommentarer inte blir klickbara. Men jag ska gå in och kolla, det ska jag!

      Radera
  2. Och så skulle jag säga att jag lider med dig och hoppas du får sova i natt.
    (Men det är lite svårt att kommentera ibland för kommentarsfältet låser sig)

    I vart fall - ha nu en bra dag!
    Nya tag!
    /Ylrika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för välbehövliga sympatier ;)

      Radera
  3. Låter inget vidare det där, hoppas det blir lugnare inatt! Tack för att du delade med dig, heja-heja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det var verkligen inget vidare. Men natten efter blev bättre -och då var min man hemma och fick ta nattspringet!

      Radera
  4. Ågud! Jag fick tips om din blogg, detta inlägg, efter att ha skrivit på samma tema kan man säga igår. Så himla roligt och levande beskrivit av dig. Och känslor hos mig just nu = jag är inte ensam. Inte det minsta. Det gör mig visserligen inte piggare men lite mer upplyft? Ja, kanske. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, att slippa "Det är bara jag i hela världen som lever i detta helvete"-känslan är ju kanske det bästa med att läsa bloggar, blogga och få respons på det man bloggat! Tack för kommentar!

      Radera
  5. Och så kom du till jobbet... Snygg och underbar! Tack för att du finns e. Och tack för att m och c finns.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart jag kom till jobbet. Man ger väl inte upp i första taget! Tack för att DU finns. Och Det stavas med K inte C. Puss puss

      Radera