Hej då pensé.

På tal om underskattat. Penséer. Hur underskattat som helst. Varje vår sen vi flyttade hit har jag satt penséer i den här krukan och de är underbara. Första året var det storblommiga, mörkt roströda, tillsammans med blåa pärlhyacinter. Ljuvligt.
I år var det två nyancer av lila småblommiga penséer tillsammans med små Tête-a-tête påskliljor, och jag blev lycklig varje gång jag såg dem. Påskliljorna blommade över men penséerna har fortsatt, villigt. Men varje år kommer en tid då de ser ut såhär. Förvuxna. Långa och rangliga hänger de över krukkanten och vill inte mer hur jag än putsar och vattnar. Då är det dags att byta och det är med sorg jag gräver upp dem. Placerar dem i skämshörnan bredvid sandlådan och hoppas att de ska fröa av sig. Och visst, nästan varje år har det vid sandlådan kommit upp någon ensam och ängslig pensé som en hälsning från förra våren. 

I år har jag köpt ett fröpaket från Ikea att sätta i krukan nu efter penséerna, bara för att testa. Ljusrosa blandning med Cosmos, klint och zinnia. Att driva upp sommarblommor från frö är inget jag ska ägna mig åt. Den tid som krävs för att så och vattna, skola om och vattna, och den mängd småkrukor man behöver och den mängd jord... Nej. Särskilt när plantorna, även om jag skött dem efter alla konstens regler är små och mycket senare än köpe-plantor. Så efter att ha slutplanterat dem i krukan vid entrén krävs ännu lite tålamod och väntan på det förmodade vackra. Just nu är de inte så mycket vackrare än de överblommade penséerna jag just tog bort.